Sexy back

Fy fan. Så långt från sexy man kan komma. Jag är svettig. Svettig och helt sjukt trött efter att ha börjat jobba igen. Morgon. Klockan 03.45 ringer larmet. Halv fem har jag plockat upp tidingarna och sitter med en kopp kaffe och väntar på att datorn ska dra igång medan jag tittar ut över Gärdet. Då är det ganska fint. Men nu ... eftermiddagarna är hemska. Jag bara väntar på att få gå och lägga mig. Jag längtar.

Pride belev för övrigt en väldigt bra sådan. Jag hann med det mesta - champagne, Ru Paul, dansa och se kompisar på scen och i boktält. Jag hånglade ingenting men blev cruisad av två asfräscha tjejer. Jag var lite berusad så jag fattade inte det. Men ändå! Jag känner mig sedd och snygg. Jag träffade nästan alla som jag ville träffa, och några till. Nya vänskapsband har knutits och det känns fint.

Jag känner mig dock lite besviken på att min formuleringsbelägrade hjärna hade ett sånt stadigt grepp om firandet i år. Hela tiden gick jag runt och funderade på vad saker betydde och hur jag kunde använda något av Pride i slutorden. Det gjorde mig lite ofokuserad på att ha kul. Bara kul. Men en väldigt flott och bra grej som hände var att Jocke lovade att han ska läsa och _tycka_ om min bok. Inte "tycka om" utan ha åsikter om den alltså. Oj, nu fick jag fjärilar i magen.

Okej. Nu ska jag åka och bada innan jag dör av svettma.

Pride 2007

Om Pride ska fortsätta på det det här viset så kommer jag att ha den seeemsta Pride ever. Dag ett: Miss Li var inställt. Dag två: Kön till Bögjävlarbalen var för lång. Dag tre: Första parkdagen (igår) mådde jag illa och gick hem klockan halv sju.

Vi får väl se vad som händer ikväll.

Listen up!

Älskar den här låten och den här videon:

Hjärnan är tillfångatagen

Igår insåg jag att mitt liv har tagits över av mitt skrivande. Min hjärna i tillfångatagen i det eviga formulerandets järngrepp. Låt mig ge några exempel:

Jag testar mina nya Face blotting tissues från Sephora. De funkar bra. Jag tänker: "De nyinköpta Face blottning tissues från Sephoras fungerande överraskande bra. Jag tror att face blotting tissues kan vara det nya rosa".

Jag blir bjuden på bio av mina fina vänner Dulle och Rodde. Vi tittar på Simpsons the Movie. Den är en trea: Bra men inte på något sätt brilljant. Jag tänker: "Att Jane Magnusson gav Simpsons the Movie en femma i DN tyder på att hon är kär. Den är mycket, men den är inte en femma. Ingenting blir så bra som när man är kär. Det är som att betygsätta mat när man är vrålhungrig - då smakar ju allt bra. Till och med grönärtsoppa."

Jag sitter i köket och äter frukost och lyssnar på Morgonpasset i P3. Precis som igår så hinner jag bara lyssna lite på programmet innan sommarlovsteatern drar igång. Jag stänger av radion för att jag hatar sommarlovsteatern. Den är femton fukking minuter. Jag tänker: "Att äta fukost och lyssna på radio brukar vara ett nöje. Men vad är dealen med all denna förbannade barnradio? På sommaren tar den tydligen över helt. Femton minuter av Dickie Harding får mig att leta efter kanyler med luftbubblor i. Dickie harding. Vad är det för namn på en sommarlovsteaterkaraktär btw? Hard Dick? Kanske är det så att de som gör den hatar sitt jobb?"

Sick mind. Tillfångatagen hjärna. Ska nu jobba. Skriva bok.

Mamma Andersson

Igår var jag, Yves och Jon på Moderna. Vi åt lunch och gick på Mamma Anderssons utställning. Den var intressant. Framförallt gillade jag några av titlarna på hennes tavlor. "Minnesluckorna öppnas alltid från söder". Brilljant! Jag visste inte att det var så, men nu när jag vet det kan jag inte förstå hur jag har kunnat leva utan att veta det.
En annan titel: "Vi arbetar alltid så nära varandra utan att veta om det".

Sen såg jag den döende dandyn för första gången. Den verkar handla om fag hags och bögar. Intressant. Dardels tavlor grep mig. "På besök hos excentrisk kvinna" var fantastisk. Bredvid mig på en divan satt en farmor och försökte förklara för en liten kille som åt sina snorkråkor vad en dandy var. En dandy festar mycket. Nästan varje dag sa tanten.

"Nur ein lied"

Igår när jag träffade schlagerbögen Peter Thai så berättade jag att jag var hemskt kär i en tysk schlagerstjärna som var med i Melodifestivalen under åttiotalet. Jag blev vänligt men korrekt tillrättavisad. Han var från Österrike. Tomas Forstner hette han. Och han var med 1989. Det betyder att jag var 14 när jag var kär i honom. 14 år och kär i en schlagersångare. Jag är nog en sån som blommar sent. Hehe

Här är han. Tomas. Någon som minns? En femte plats hamnade han på.

Things to do

Summering av vad som är kvar att göra med boken:
Erikafiores to do list:
* Skriv klart om "såna" och lägg in (antingen i inledningen eller i avslut).
* Hitta någon som gillar Judy Garland. Igår träffade jag Peter Thai och han tipsade om en kille som han trodde skulle vara jättebra, han hade gått samma kurs som honom. "Jocke Rindå heter han". Hahaha Älskar'n!
* Träffa Jocke. Hmmm ... jag smsar Stefan omedelbart.
* Sammanfattning till popkultkap
* Läsa klart boken som vad hon nu heter har skrivit. Forskaren. Tilly kanske?
* Cleara citat. En jäkla massa clearing.
* Avslutning till politiska kapitlet.
* Skriva några inledningar till de olika kapitlen.
* Skriva några avslutningar till de olika kapitlen.
* Få till en intervju med Shirley?
* Skriva en avslutning? Jag tänker att den ska avslutas på Pride.

Okej. Dags att börja beta av. Det är bara knappt tre veckor kvar av min så kallade ledighet.

Loolig

Faster fiore

Jajjamen. Sedan klockan 07:11 i morse är jag faster till en liten liten flicka. Det är flott! Hon är 50 cm lång, och väger 3540 gram. Jag har blivit gratulerad av en barista och av en konstig Italiensk man som inte sovit sen i fredags.
Det här är mitt nya liv nämligen. Eftersom att jag bor i ett dårhus så måste jag sitta på Vasastans restauranger och caféer för att kunna skriva. Det är konstiga människor som hänger på krogarna dagtid under sommaren måste jag säga.

Okej. Nu ska jag skriva lite mer. Jag håller på med ett politiskt kapitel. För närvarande skriver jag om när Grynet var på Pride.

I väntans tider

Jag sitter vid datorn. Som vanligt. Och borde skriva. Men det händer ju så mycket just nu. Yves är med pappa på sjukhuset för papi har fått ett gallstensanfall. Lilla papi mår jättedåligt.

Å i Huddinge vägrar min lilla brorsdotter att födas. Vattnet gick för över ett dygn sedan, men hon ligger kvar i mammas mage, och några värkar har inte dragit igång.

Inne i vardagsrummet bygger vi en bokhylla, som aldrig blir klar tror jag. Eller jo. Men det var ju det där med tålamod.

Köket är nytapetserat.

Jag har ungefär sjuhundra samtal jag borde ringa. Jag har ungefär tio texter som borde skrivas. Men istället sitter jag vid datorn. Och väntar.

Vår nya tapet i köket:

Sista timmarna

Jag sittar nu och väntar på att maten ska bli klar. Det är sista måltiden i Spanien för den här gången.
Vi har haft det så sjukt bra.
Vi har firat bröllopsdag med en avsmakningsmeny på en restaurang med tre bestik i Guide Michelin.
Vi har badat i vattenfall.
Vi har tagit långa promenader på standen.
Vi har tittat på vansinnigt många avsnitt av Greys Anatomy.
Vi har bott på flott resort.
Vi har sett en parad där alla som gick med såg ut som de där spanska flamencodockorna som man samlade på som liten flicka.
Vi har varit på ett Art Nouveau museum.
Vi har ätit menu del dia på en enkel lantkrog.
Vi har druckit rödvin med cassera (ett kolsyrat sockervatten).
Vi har hälsat på Cissi i paradiset.
Badat på stenstranden Playa Paradisio.
Vi har ätit middag hemma hos familjen i Quesada.
Vi har magsurfat på stora vågor.
Vi har ätit grillad bläckfisk.
Vi har shoppat mat, kläder och smink.

Och jag har skrivit. Och skrivit. Mycket har kommit på plats, och jag har bättre koll på vad som behövs för att få den här skutan i land. Det känns bra.

Det är sorligt att åka. Annikas gästfrihet vet inga gränser och jag mår så bra av att vara här. Allt är enkelt. Jag har skrivit några timmar på morgonen. Sen har vi åkt till stranden och solat och badat. Sen åkt hem. Ätit. Kollat på Grays. Skrivit.

Så här har det sett ut på ett av ställena där vi varit. Paradiset som Annika och Cissi kallar det.


Jag skriver och tittar ut över Medelhavet. How Hemingway hehe



Yves chillar vid poolen.



Yo y Annika.

Några bilder från vår Alicantesemester

Här kommer lite bilder från vår resa!


Vår närmsta strand igår på dagen, typ.


Figuren i bakgrunden är ett av bidragen till en tävling som är en del av en fiesta som hålls varje år här i Alicante. Figuren är gjord i papir maché, och har tagit ett år att göra. Den och typ hundra till såna där kreationer eldas upp på midsommardagen. Hogueras heter högtiden.


Yves badar i ett vattenfall.


Jag magsurfar på vågorna. Alternativt håller mig från att drunkna. Det är i alla fall så här jag ser ut när jag är en bushy bushy blond magsurf brud säger Yves.

Pueblo Acintilado

Hola!
Sitter just nu på en severing inne på vårt semestertillhåll och kommer inte riktigt igång med mitt skrivande. Jag är lite kaffestissig efter att ha hällt i mig en stark STARK cortado (liten kaffe med lite mjölk) och det spritter i hela kroppen.

Dagen började vid poolen, men det var alldeles för varmt, så vi tog bilen ner till stranden i El Campello för ett dopp i havet. Vågorna var skyhöga och jag magsurfade flera meter. Jag har nu sand som skaver i bikinin och saltvatten som svider lite i hårbottnen.

När jag vaknade i morse upptäckte jag lite förvånad att jag hade blivit konstigt, liksom lite fläckigt brun i ansiktet och på insidan armarna. Det visade sig att hudcremen jag köpt på Carrefour var en brun utan sol. Det är inte bra, eller snyggt, att smörja in sig med brun utan sol när man inte vet att det är just det man smörjer in sig med. Hmmm. Det försvinner väl får jag hoppas.

Vi bor på en flott resort med gulliga små hus och underbara poolområden. Personalen är klädda i svarta västar och vita stärkta skjortor. Det känns som att vara med i Dirty Dancing. Det enda som saknas är en hunkig Johnny (fast jag låtsas att Uffe är honom ibland) och galna scenframträdanden med min syster utklädd till sjöjungfru. Men vi fick åka golfvagn till rummet för att slippa gå med bagaget. Och de tre unga amerikanskorna som bor här har tillräckligt med dramatiska gräl för att stämningen ska vara som på film.

Igår åt vi en fantastisk middag på en av resortens restauranger. Det visade sig dessutom bli en av de mest underhållande kvällarna i mitt liv tror jag. Värdinnan var spaniens motsvarighet till Basil Falwty. Hon sprang runt, helt förvirrad och gapade och skrek på sin stackars personal, medan hon skapade kaos genom att ta upp beställningar som hon avbröt mitt i för att vända sig till nästa bord för att fråga om maten smakade bra. Sen lyckades hon slå till en kvinna med en rullstol som hon kånkade in. Hon dog fel kort när det var dags att betala, och våra bordsgrannar fick sin entrédrink lagom till efterrätten. Hela tiden muttrade hon och tillrättavisade sin personal, medan hon konstant bad om ursäkt till alla gästerna. Needless to say så var det ju de som hade koll och fick räta till alla problem hon skapade.

Okej. Nu är det dags att ta tag i skrivandet. Det känns lite konstigt, men samtidigt glamouröst att sitta här i den flotta bar-serveringen och skriva om drag queens. Men så ser mitt liv ut just nu.

http://www.hotelpuebloacantilado.com/index.english.html

Nya livet 2.0

Vad läskigt fort man anpassar sig till sin nya livsstil. Jag är inne på vecka två av skrivande nu och jag har nästan glömt hur det är att jobba.
Så här ser mina dagar ut.
Vaknar.
Äter frukost (gröt och kaffe) och läser DN mendan jag lyssnar på Morgonpasset i P3 med Martina Thun.
Har svårt att komma igång att skriva.
Har skrivångest.
Vankar runt, men duschar inte.
Lyssnar koncentrerat på Morgonpasset i P3 med Martina Thun.
Överslår med mig själv om det inte vore på sin plats att ta idag ledigt.
Kommer fram till att jag inte har råd att strunta i att skriva.
Vankar runt lite till.
Funderar på att ta en promenad.
Upptäcker att Martina håller på att avrunda Morgonpassets sändning.
Får panik. Va?! Är klockan redan tio?! Hur kunde hela förmiddagen bara försvinna så där?!
Övervinner skrivångesten genom att skriva om något annat än haggor. Till exempel ett blogginlägg.

Åsa med Ulrika och Erika (bilden är snodd från Helle Kleins blogg)

Jag var för övrigt på ett mycket trevligt boksläpp igår. Det var Aftonbladets ledarskribent, den sjukt coola och begåvade Åsa Petersens bok Bortom Normen 2.0 som äääntligen är klar. Hon och jag hade ett väldigt bra samtal för någon månad sedan. Jag skulle egentligen bara ringa henne för att boka henne som gäst till programmet. Men när vi pratade kände jag hur liten och förvirrad jag var mitt skrivande. Hon höll på med korrektur. Så jag ropade ut ett hjälp! Åsa var som den tryggaste klippan, sa lugnande saker till mig, och hade vi setts irl hade hon strukit mig ömt över huvudet. Det var fint. Så igår fick jag äntligen träffa henne på hennes bokmingel på förlaget.
Vi pratade om det där samtalet igår, och hon lovade mig att vara min ångestmentor nu under mitt skivande. Fatta! Jag har en mentor. En ångestmentor. Det är stort.

Det var bra för mig att komma ut lite igår. Jag och min fabulösa korridorskollega Anders gick sen till Berlin och åt en fin-fin middag. Det var som en dröm. Vi pratade trädgårdar, skrivångest och framtid.

Hives och Timbaland sitting in a tree

Den börjar nu bli en vecka gammal. Men ändå. Timbaland feat The Hives!
(+ en massa wrestlingbrudar i musikvideo a la Sin City)

All Over

Just nu, as I write, sjunger Ayesha "All over" live bara tjugo meter från mig. Flott!

En bra onsdagsmorgon alltså.

Och igår fick vi ett okej från vår bostadsrättsförening att öppna upp en balkongdörr mot gården. Det går bra nu!

Västa svordomen

Idag hade vi Kocky som gäst. Han och jag satt och pratade om de värsta svordommarna. Satan ligger bra till för att vara det vassaste vi har. Det är hårt.

Kockys "Be part of it all" med Jens Lekman är nog föresten en av de svängigaste låtarna just nu. Me likey! (imorse sjöng Rosanna - tjejen på bilden - å det var nog nästan ännu svängigare).

Ja! Idag har jag också tagit tag i två ångest-telefonsamtal till boken. Båda gick bra. Så flott så flott.

Säsongsfinalsbonanza

Två (snart tre - jag tittar på Brothers and Sisters nu, ja, jag har pausat) säsongsfinaler av favvoserier på två dagar. Det är nästan too much to handle.

Alltså, Ugly Betty! Vilken sju-hu-jälva säsongsfinal! Alla karaktärer är det cliffhangers på.

// SPOILER:
Är det Henrys baby? Kan det bli Betty och Henry? Hur gick bilkraschen? Överlever Daniel, Alexis och vad han-nu-heter Selmas boyfriend, nej, sorry husband to be? Kommer Bettys pappa att få komma tillbaka till familjen? Kommer Amanda att avslöja sin hemlighet? Kommer Bradford och Wilhelmina att gifta sig? Kommer mamma-Mead att klara sig på rymmen?

Gud! Så många härliga frågetecken!
SPOILER//

Det är knappt att jag vågar, eller orkar se klart på Brothers and Sisters. Det är bara FÖR mycket emotionellt drama. Grejen med säsongsavslutningar är ju inte bara alla dramatiska cliffhangers som gör väntan på nästa säsong olidligt lång och spännande. Det är ju också det att jag som lider av enorm separationsångest mår lite dåligt av att det blir closure. Jag oroar mig lite och undrar hur jag ska klara mig.

Å imorgon ska jag och Yves se säsongsavslutningen på Heroes. Åh herre Gud. Då kanske jag trillar över kanten. Ner i det svarta cliffhangerseparationsångesthålet.

Då lägger jag in mig på rehab. Jag behöver detox. Hmmm ... nu kanske det är läge att kolla ikapp på Prison Break. Och Greys Anatomy. Och Men in trees. Och 24. Och ...

Okej, snart ska jag skriva bok ...

... men först måste jag bara berätta att jag ...

... nu har jag sett Per Gessle på nära håll. Jag har länge undrat hur han ser ut i verkligheten eftersom att han ser så sjukt stelopererad ut på TV.
Han var en mycket vital man. Rätt rynkig, vilket var fint och alltså tyder på att han INTE är botoxad. Fast, det såg ut som att han var spray-tanad. Han var liksom lite orange vid öronen och resten av ansiktet hade mer nyansen av läderväska.

... å innan dess träffade jag Tony Irving som var en av de trevligaste och roligaste människorna jag träffat. Det här låter lite klyschigt, men han var en väldigt härlig människa. Det sa jag till honom med. "Gud, vad du är härlig" sa jag medan jag följde honom till hissen. Sen fick jag ångest, för det låter ju så förbannat cheesy. "Gud vad du är härlig" är inte en filmreplik som bygger en vänskap.
I alla fall. Det sjukaste var när han lyfte på håret och visade sin hårtransplantation som han gjort förra veckan. "Det blöder, och här och här har dom opererat" visade han. Det var lite konstigt att se. Och lite äckligt. Hoppas att de där små hårbitarna sitter kvar så att det inte blir sådär fläckigt och konstigt som det blir för vissa.

Tony hade ett case av typ b, som nu blivit åtgärdat.

Desperate Housewives SPOILER

OBS! SPOILER VARNING

Jag såg precis säsongsavslutningen av Desperate Housewives. Och OMG. Edie! Jag älskar ju Edie. Först blev jag helt förkrossad, men efter att ha surfat runt lite nu för att komma ner igen så har jag sett att det står på många ställen att det inte är säkert att hon verkligen tog livet av sig. Låt oss klänga oss fast vid denna lilla strimma av hopp. För lets face it: DH utan Edie är ju som OC utan Julie. Slampan regerar!
Och jag tycker föresten att det både var ett överdramatiskt och oglamouröst sätt att döda karaktären på. Att hänga sig. Gud så melodramatiskt.

Måndagmorgon

Så sitter man här igen. Utanför studio 13 och förstår inte riktigt hur man hamnade här. I natt har jag drömt stressdrömmar om Per Gessle och Tony Irving. Att de inte kom in i Radiohuset, att programledarna inte visste vad de skulle fråga om och att jag var tvungen att hitta på alla frågor osv. Ja, det är Per och Tony som är gäster idag. Så de två kommer jag att träffa om inte en alltför avlägsen framtid. Sämre måndagsmornar kan man ju ha.

Ja ... helgen har bjudit på både topp och dal kan jag ju avslöja:

Topp var brunch med Jon och Stina på Långbro Värdshus.
Topp var också solig morgonpromenad i går med Yves.

Dal var att mitt skrivande har kännts sjukt mustat. Jag har haft skrivångest i helgen och tvivlat på min förmåga.

Topp var när skrivlåsningen släppte och jag skrev klart första kapitlet till boken!

Flott flott flott!

Molitva-cocktail

Jag sitter här på jobbet. Klockan är 05.25 och jag är fortfarande så sliten så sliten efter att ha dansat den Ukrainska dansen heeela lördagsnatten.

Hittade den här skojiga länken. Flotta remixar på vinnaren Marija Serifovic Molitva. En är gjord av TV-hallåan Jovan Radomir! På pappret låter det ju inte helt lovande. Men den är faktiskt riktigt bra.

http://www.evropesma.org/sve-verzije-molitve

Problem i paradiset

Idag hoppade YTTERLIGARE en tjej av mitt bokprojekt. Hmmm ... det är tydligen känslig bizznis det här med vänskapen mellan gay män och kvinnor. Undrar varför det är så?
Vad är det som är så känsligt och kontroversiellt kan man ju fundera på.

Jag håller på just nu och skriver ett porträtt av ett par som ville vara anonyma. Jag träffade dem för några veckor sedan och det kommer nog att bli jättebra. Men det är intressant att det här är så känsligt alltså.

Ömsom framgång ömsom motgång. Ja, det är väl så det är.

Erikas födelsedag

Ja visst är det så att jag fyller år idag. Det har jag firat med:

1. Smörgåstårta på sängen i morse av Uffe (När Lisa, en tjej på jobbet, fick höra det sa hon "Men Uffe, han är inte bara rich han är också en bitch" Jag vet inte riktigt vad hon menade men jag tog det som en komplimang)

2. Fått många gratulationer, särskilt eftersom jag gick heeeela korridoren ner och upp och sa att det är min födelsedag. Kajsa på Populär sa helt omotiverat "32 år ... men det är ju ingen ålder". Det är då man vet att man har kommit upp i en ålder, och blivit gammal.

3. Ätit lurre med Uffe.

4. Shoppat på NK - pressisar till mig själv. Ja, å så råkade vi gå in i en filminspelning. Vi sabbade tagningen och teamet blev griniga. Skitpinsamt. Men jag hoppas ändå på att jag kommer att vara med i filmen. De som spelade såg ut som Marie Göranzon och han som var så jävla elak i Varuhuset. Om ni ser filmen kan ni hålla utkik efter mig och Uffe i scenen som utspelar sig vid en fotoautomat.

5. Väntat på att få äta middag med mina syskon och vänner. Det ska jag göra nu snart.

Alanis Morissette

Hahaha. Och fint.
Alanis Morissette "My Humps" video.

... och jag har skrivångest.

Fans jävla.
Jag kommer mig inte för att börja skriva något vettigt. Jag vill bara surfa på Youtube. Syrran visade det här klippet igår. JD botar hjärtesorg med kattungar.
Jag tror att enda sättet att bota riktig ångest är med en låda full med kattungar.



Okej. Nu får det vara nog.
Nu ska här uträttas storverk!

strong /strong

det var konstigt. när jag öpnade den posten så står det strong strong överst i rutan. Jag hade tänkt börja posten med att skriva att jag mår dåligt och att jag känner mig svag. Så står det strong strong inuti två klamrar.

Okej. Nu löste jag det konstiga. Det står tydligen alltid så när man skriver i HTML-formatet. Det var bra för då kan jag fortsätta att vara svag. Och inte se det konstiga meddelandet som ett tecken på att jag måste vara stark.

Vi hade gårdstädning igår. Jag drack Mimosa hela dagen. Det blev säkert en och en halv liter Mimosa. Jag sa att "This is the year of the Mimosa" och när några grannar ställde två strandstolar vid ett bord så sa jag att det var "The Mimosa lounge". Jag bjöd alla som ville ha på Mimosa. Det är en sån bra dryck, sa jag, för man blir bara skönt marinerad och inte full.

När jag tänker på vad jag sa igår, och hur jag betedde mig, så kan jag ju se att det inte stämmer. Jag blev visst fulll. Och idag är jag svag. Jag mår illa och har lite ångest.

Nu har det gått för långt

Jag har länge gått runt och känt på mig att jag är en superhjälte som inte har lärt mig att kontrollera mina superkrafter. Tankarna väcktes när jag under en och samma vecka hamnade i/orsakade två bilolyckor (orkar inte förklara, men jobbigt var det).

Okej, alldeles nyss kom Erik som är producent på Rond in och sa att han kommit på en grej om mig. "Du vet han Virginia-psykot", sa han. "Ja", svarade jag och kände en rysning längs ryggraden. "Han var ju 23 år och dödade 32 människor ... å du fyller ju 32 år på måndag å vilket datum är det - den 23:e".

Ser ni kopplingen?! Jag fick andnöd. Det är alltså mitt fel att alla de där oskyldiga människorna dog.

Jag började yra omkring i rummet och prata om att jag måste lära mig att kontrollera mina superhjälte-egenskaper - som han i Heroes - och då fyllde Calle från P3 Populär i det sjukaste: "Erika, du vet väl att Heroes har säsongsstart den 23:a april?!"

Herre Gud, allt hänger samman. Och jag måste MÅSTE lära mig att ta kontrollen över min kraft. Vem fan kan hjälpa mig? Vem kan lära en superhjälte att styra sina powers? Någon som känner en osynlig man? Nägon?

Karistu!

Åh. Min älskade Uffe känner sig alldeles för övervakad. Särskilt av samhället.
Det säger han i Aftonbladet idag i alla fall.
Gulle han ... Jag ska krama om honom när jag kommer hem. Göra honom trygg igen.

Gåshudsångest

Jag sitter på jobbet och lyssnar på Invincible med Carola och får gåshud. På riktigt RIKTIGT alltså. Håret står rätt upp. Å jag hatar ju Carola. Tycker ju att hon är vidrig.
Jävla hår som står. Jag får ångest och tårar i ögonen. Det är så förvirrande.

Åh Dolly!

Elva minuter efter utsatt tid, klockan 19:41 stod hon där på scen. Dolly Parton, livs levande. Jag och min syster tappade andan båda två för det kändes så overkligt.
Tidigare på dagen när vi drack te i en jättevacker te-salong i Nationalgalleriet satt vi och pratade om Dolly och konserten. Hur skulle det bli. Vi önskade låtar och undrade om hon skulle säga alla de där sakerna som man hört henne säga så många gånger. Och oh, yes! Hon hann knappt avsluta första sången innan hon sa att hon är så tacksam över att vi spenderar så mycket pengar på henne för ”det kostar att se så här billig ut” haha.

Tredje låten var Jolene och då brast allt. Jag grät, det blev FÖR mäktigt och allt var så vackert och stort. Det var första, men inte sista gången under konserten som jag blev så gripen att tårar föll. Hon sjöng Coat of many colors och jag tänkte på mamma och hur mycket hon tycker om den sången och jag tog in texten och jag grät. Hon sjöng I will always love you och jag tänkte på Yves och hur jag alltid kommer att älska honom och jag grät.

En man vrålade ”I love you Dolly” och hon svarade ”Oh, I love you to, but I told you to stay in the truck”. Å en annan man skrek att han älskade henne. Han skrek så att rösten sprack, och då svarade hon ”I love you to, but don’t go hurting yourself”.
Hon sa att vi var den bästa publiken hon hittills på turnén och fast man vet att hon säkert säger så på varje konsert så sa hon det ändå på ett sånt sätt att man trodde henne. För man vill tro henne.
Gud! Vad jag älskar Dolly.

Idag Stockholm Imorgon Oslo

Hå hå hå. Imorgon bär det av till Oslo för att se Dolly! Jag är så eggad att jag knappt kan tänka klart. Det ska bli så grejt. Upplägget är fett: vi ska bo på fint hotell, vi ska hänga en dag i Oslo, vi ska se Dolly. Jag och Yves! Åh vad jag längtar efter Yves. Han har varit i Milano i tre dagar och jag saknar honom så mycket att jag till och med gråtit en skvätt.
Men det har gått bra. Jag har varit stark, och haft sällskap av min fina mamma, och igår myste jag med Stefan.

Stefan och jag hade för övrigt ett mycket bra samtal om min bok när vi åt brakmiddag igår så allt känns så lovande och ljust ut nu. Med boken alltså.

Ja, å så måste jag ju tipsa om att lyssna på Morgonpasset imorgon typ 7.25. Då kommer en del av min "intervju" med Mika. Då kommer jag att informera honom om tre svenska skådespelerskor som han kan skriva sin nästa hit om ... han väljer Gunilla Röör (framför Garbo och Helena Bergström) hahaha.

Just det ja. Idag såg jag Ebba Hultkvist vid korsningen St Eriksgatan/Rörstrandsgatan. Hon såg nyduschad ut, var blöt i håret och bar på en träningsväska. Hon var söt som en nyponros (fast hon ser lite ut som en tant, det är nåt med auran).

Oj oj oj. Nu ska jag plocka fram Dollybiljetterna och sätta mig och vänta på att det ska bli imorgon.

Erika kan fika med Mika

Jag ska träffa Mika på måndag! I 10 minuter ... vad ska jag prata med honom om? 10 minuter är ju ingenting. Fast det är två minuter mer än vad min kollega fick prata med John Hugh Mungo Grant. Mungo hahaha

ps. jag har en intervju bokad imorgon till boken! Och fått hem två böcker som jag beställt som jag ska använda i bokskrivandet! Det går alltså framåt!

Böcker skriver inte sig själva

Läste om Stieg Larsson i SvD idag. Han lämnade in två kompletta manus till Nordströms á 600 sidor stycket. Snart har han sålt en miljon exemplar.

Den här helgen har jag inte skrivit så mycket som jag hoppats på.

Men jag såg Christine Meltzer vid Mosebacke. Hon hjälpte sin man att fickparkera. Å så såg jag Carl Bildt utanför Vivo i Fältan. Han såg orange ut i ansiktet. Han bara stod rakt upp och ner utanför ingången och stirrade med tom blick. Så stod han i säkert fem minuter. Det såg skitkonstigt ut. Särskilt eftersom att han var helt orange i ansiktet.

Skrivångest

Jag borde skriva. Jag är ledig idag och borde skriva. Nästa vecka jobbar jag till fem-sex varje dag och kommer vare sig hinna eller orka skriva. Jag kommer att jobba till fem-sex varje dag i två månader.

Jag är alltså ledig idag. Vaknade vid halv åtta med ett ångestryck. Det är för att jag vet att jag är ledig och att jag borde skriva.
Men istället för att skriva har jag ...
* tittat på skidstafett (like I care)
* ätit lååång frukost med mamma (mysigt)
* läst alla delar i båda morgontidningarna jättenoga (hittade tre gästförslag till jobbet)
* flippat eller floppat på P3 Populärs hemsida (viktigt)
* nöjessurfat (jätteviktiga saker kollade jag inte upp)
* sett halva Capote (jag tänkte mycket på hur han skrev och att jag också borde skriva - blev så stressad att jag tryckte på pausknappen efter halva filmen)
* suttit i köket och stirrat med tom blick mot radion medan jag väntade på resultatet på flipp eller flopp i P3 Populär.
* gått till konsum och handlat kaffe (måste jag ju ha för att orka skriva)
* gått hem och hämtat cykeln och lämnat in den på reparation (satt kvar och kollade när cykelkillen reparerade cykeln)
* köpt mat - falafel och matvetesallad med hommus - på Kafé Kompott och inmundigat densamma (såg jäkligt blek och trist ut men smakade förvånandsvärt bra, mycket bättre än fettchockerna från överprizade Vasastans Ost. Så till Kompott kommer jag att gå tillbaka. Såg för övrigt en kille som satt med en laptop på kafét och då tänkte jag på att jag borde skriva ... kanske skulle jag sätta mig där? tänkte jag)
* skrivit i min blogg

Det här borde jag ha gjort, och skulle jag göra annorlunda om jag fick göra om dagen:
* äta frukost med mamma
* duscha
* skriva
* ringa Noaks Ark och Daniels kompisar för att boka intervjuer
* skriva lite till
* känna mig nöjd

Av allt på "borde-gjort-listan" har jag bara ätit frukost med mamma.

On the plus-sida så har jag fått kontakt med Cilla igen idag. Hon är en cool och grejt fag-hag som jag hoppas på ska vara med i min bok. Vi mailade lite via Qruiser.

Åkej, nu har jag inte tid med det här. Nu jävlar ska här skrivas. Fortsättning följer.

Starstruck Deux

Kändisspotting: Idag såg jag Lena Ph i Fältan. Hon bar på två stora kassar och gick förbi två stora affischer av sig själv vid ett skyltfönster. Hon verkade lugn och samlad. Jag var svettig efter att ha delerium-shoppat två par brallor på MQ som ger mig muffin-top. Muffin-top är när underhudscharmen runt midjan liksom väller över kanten på byxorna. Som på en välfylld muffin. Jag hatar muffin-top. Jag ska as of today göra sit-ups varje kväll.

Starstruck

Jag har trillat ner i något slags dance-träsk. Från att ha varit väääldigt less på genren och helt snöat in på rock så har alltså den lilla bögen i mig börjat rejva igen. Det är så underbart!

Just nu kontorsstolsrejvar jag till Steed Lord.

Bandmedlemmar är
M.E.G.A = The Euro_Crunk Beat Maker, KALI = The Vocal Diva Extraordinaire, DEMO = The Wiz Kid Producer och A.C. BANANA$ = The Banana Milkshake M.C.
Det går att räkna ut med en enkel algoritm vilken av dem som jag gillar bäst. Allt som är diva med stort D och dessutom extraordinärt med stort E _måste_ ju vara grejt!

Dom har citatet
"OH GRACIOUS ME, WAS I RAVING? PLEASE FORGIVE ME"
på deras Mysspacesida. Å så har dom kläder med neonfärger. Å så skrev Bon om dom i senaste numret. Dom är alltså sjukt fräscha. Och, faktiskt, väldigt bra.


****
Idag hade jag tänkt börja med kändisspotting i varje inlägg, för att hålla statistik på alla kända personer jag sett. Men så gick jag på kändispremiär på Lars von Triers film igår och kände att Gud! så pinsam jag är som ska blogga om dom jag sett, å så fortsatte jag att överlägga med mig själv under hela filmen å sen på bussen hem och kom fram till att jag nog ska börjar nästa vecka istället.
Men sen kom jag på att, va fan. Så, jag såg:
Lena Olin och Richard Hobert
Börje Ahlstedt
Han som var med i Baren och sen fick drogproblem, är bög och numer jobbar på Klick.
… Gud, det måste ju ha varit mer kändisar på galapremiären. Men … ja, det var dom jag såg. Ville ju inte stirra. Inser att jag nog inte blir så starstruck när jag frotterar mig med kändisar (bra grej). Blir mer starstruck när jag ser kändisar på ICA eller tex ser Pontus Gårdinger på nyårsafton vid S:t Eriksbron (lite pinsam grej, men pinsamt okej).

Adding vintage feeling

Scen från teknikbordet utanför studio 13 kl 06.15.
Erika slår på TV:n för att se Oscars-galan.
Erika: - Åh, George Lucas! Eller ... vad gör han på scen ... ?
Tor: - Adding the vintage feeling.

Å nu har Martin Scorsese vunnit storslam! Både bästa regi och bästa film. Han var asgullig när han vann bästa film. Han fattade ingenting och bara kramade om sin statyett backstage.
Adding the vintage feeling.

Oscar 05.25

JA!


































NEJ!

Söndagsångest

Jag hatar jobbångesten på söndagar. Jag vill skjuta jobbångesten.
Klockan är åtta, och nu måste jag varva ner för att förhoppningsvis sova om en timme. Jag känner mig som att jag är sju år igen.

Summering av helgen: Jag håller tydligen på med något slags mästerskap i att vara full och patetisk under helgerna i februari. Uffe tror att det beror på att jag är trött. Jag hoppas det.
I fredags satt jag och grät när vi åt middag på restaurang, å sen fick jag klustrofobi och _vägrade_ sitta på de platser som vi fått till en teaterpremiär, så jag gick där ifrån och blev helt emo igen när jag såg en ensam kanin på Odenplan. Den försökte jag fånga för att ge till Annika. Needless to say så hade jag druckit vin.

Tips: Om ni ska äta brunch på Mosebacke (150 kronor å massa veggogrejer plus ännu mer köttgrejjer så klart) så ska ni komma dit antingen tidigt dvs 10.30, eller sent, dvs 13.00, eller på lördagarna. Alltså INTE vid 11.30 på lönesöndagen som vi gjorde.
Katarina blev lejonhona och knuffade en gubbe, och skrek på tre småtjejer som försökte ta vårt bord. Sen fick Moa hett tevatten på sitt lilla lilla fem-månaders-ben och fick åka till sjukhuset. Det var hemskt dramatiskt. Och vi fick ta med oss storebror Emil hem. Han är tre år och kallade mig för mamma (gulligt) å så kollade vi på musikaler. Jag valde ut de bästa numren å så tittade vi och njöt tillsammans.

En bra grej är att jag fått en del skrivet i helgen. Baksidan är att jag känner mig lika trött som innan helgen. Har det ens varit helg nu när jag tänker efter?

Sista OC

Men oh My. Igår såg jag och systra mi det sista avsnittet EVER av the OC. Det var precis så cheesy och stråkfyllt som man kunnat tänka sig ... men jag blev ändå emo och klämde fram en liten liten tår.
Jag tror att det är för att jag är så stört dålig på separationer - får ju separationsångest av att kasta soporna till och med - det är en seriös störning. Jag vet.
Men jag känner mig också lite sviken. Här har man följt dessa människors trassliga livsöden (med alkoholism, fängelse, fylleresor till Mexiko, lesbiska utflykter, flytt till husvagnscamping, dödsfall, födslar, överdoser och ja, fan allt man kan tänka sig). Serien har sannerligen inte alltid varit bra, men jag har stått ut. Tänkt att det blir nog bättre snart, å så småningom kommit in i den nya ploten, tråden, arken. Riktigt så fint som det var i första säsongen blev det aldrig igen. Men det har funnits höjdpunkter. Gud! När Julie Cooper inledde en affär med sin dotters ex-pojkvän. Eller när Seth klättrade upp på skolans kaffebardisk för att berätta om sin kärlek till Summer. Eller när Trey kom tillbaka och försökte sabba för alla. Eller när Ryans ex kom tillbaka och han gjorde slut med Marissa och började jobba på ett bygge för att styra upp att han skulle bli farsa. Eller när Julie smygstaratde en bordell i hennes och Kikis dateingfirma. Eller när Caleb drunknade i poolen. Eller när Ryan och Marissa blev utkastade från skolan och Taylor inledde en affär med rektorn. Eller hur sjukt stabila Kirsten och Sandy Cohen är (och hur retad jag blev på jobbet när jag outade att Sandy var mitt potential love-interrest i serien). Eller när Seth ritade Summer i sin serietidning och hon till sist fattade att han hjärtade henne. Å kyssen! När Seth och Summer kysser varandra i regnet och han har en spiderman-mask på sig.
Hmmm ... Jag kommer att sakna dom. Å jag kommer att sakna stranden. Å piren. Å båtklubben. Å deras hem.
I slutscenerna av sista avsnittet så visar man hur Ryan såg Marissa första gången. Hur han åkte förbi och hon stod utanför sitt hus och han bara skymtade henne i motljuset. Gud så vackert. Så gripande. Å nu är det slut. Slut.

Två sorters apa!

Två sorters apa. Nej, en sort men det är två av dom. Bilden är från Skansen för en vecka sen.

Den växer

Jag och syrran satt och pratade om låtar som växer v/s låtar som man gillar omedelbart. Det krävs väl inget genius för att fatta vilken kategori som håller i längden. Men i alla fall. The Arks melodifestivallåt är en sån som växer. Den växer som fan.

JT, alltså

Samtal 6.38 vid teknik/producentbordet utanför studio 13.
Lotta: - Har du sett vad Justin Timberlake har gjort?
Erika: - Nej ... ?
Lotta: - På P3 Populär igår pratade dom om det här ... du måste kolla ...
Erika: - Men vad gör han då?
Lotta surfar in på P3 Populärs hemsida: - Du måste kolla ... på med lurarna också.
Erika: - ... "Dick in a box"-länken? Det verkar ... lovande.



Erika: - Haha ... Åh! Han ser ju ut som han i BSB!
Lotta: - Ja! Donny! Donny hette han va?
Erika: - ...
Lotta: - Jag trodde att han var präktig, jag har alltid tänkt mig honom så. Nu har han tydligen lagt med det här i showen.
Erika: Grymt.

Kolla på showen.

Djurtema med kollegorna

Alltså. Jag har haft en av dom bästa BÄSTA dagarna _ever_ idag.
Sug på det här upplägget: Jag fick träffa Folklivsfanatikern Job OCH Katla "Sju sorters apa" OCH Kishti innan klockan ens hunnit slå nio ...

Sen fick jag hänga i en av apburarna på Skansen och bli fotogaferad med dvärgsilkesapor som var så gulliga att jag nästan dog. Dom var så små, och hade så små händer, å så åt dom små vindruvsbitar som jag fått för att locka småaporna till mig med. Ett tag hade jag en liten liten apa på huvudet och två på axeln.
Efteråt var jag så exalterad att jag bara hoppade och hoppade och ropade "Sju sorters apa" ”Sju sorters apa”. Hjärnan kokade av intrycken liksom. Det kan bero på att jag hade varit vaken sen klockan 03:15.
Hela bästa gänget blev fotograferade med olika sorters exotiska djur. Sjukt SJUKT coolt.
Bildbevis:

Först fotade Daniel sengångarna:

Sen fotograferades Martina med lemurer:

Å vi fick vara med i buren när dom matades. Magnus var sjukt peppad:

Olle fotograferades med en boa:
Å Frida med en liten liten krokodil:
Daneil med en leguan som rev honom. Köttsår:

Daniel skulle egentligen fotas med en apa, men den blev så rädd så rädd för blixten att det inte gick (PS. I förgrunden ser man Robinson-Bosse som hjälpte oss med djuren):
Magnus fotograferades med två sorters apor:

Favvolåt

Min nya favvo. Såå cute. För några veckor sedan närGermund Stenhag sa i P3 Populär att det var så här som Sissor Sisters BORDE låtit så tyckte jag att han var galen. Men han har ju för fan rätt! Nu älskar jag Grace Kelly.
Note: jag är alltså inte en early adopter.

Djuren faller ner och dör

Vad är det som händer?
Kommer till jobbet och mina kollegor har lagt två klipp från tidningarna om djur som "dödsstörtat" på Kolmården. Första fallet var för två år sen när en isbjörn som var 26 år blev lite ivrig och trillade och bröt lårbenshalsen - what to do? Kolmården döddade den.
Det andra fallet kommer från häromdagen då en giraff på Kolmården som skulle sövas trillade åt fel håll och bröt nacken ... Jag undrar om Kolmården verkligen borde få ha djur.

I alla fall. Jag surfar så in på Aftonbladets hemsida klockan 05:40 nu på morgonen. Å vad toppar dom sidan med. Jo, med en häst som fallit ihop och dött under en travtävling igår. Rubriken lyder "Här dödsstörtar travhästen".

Vad är det som händer? Djuren faller inte bara ner och dör. Dom dödsstörtar.
Apokalypsen är nära.

Så var det måndag igen. Va fan.

Vad fan. Jag hann knappt fatta att det var helg förrän väckaren ringde och klockan var 03:15 och det var dags att gå till jobbet igen.

Mental note: bli inte så full som du blev i fredags, särskilt inte när du jobbar morgon på måndagen. Att bli så full leder bara till ångest, främst en förlamande söndagsångest och en känsla av ”vart tog helgen vägen?”.

Fredagen innehöll följande beståndsdelar:
1. Jag blev bjuden på Jägermeister av två killar från Luleå när jag stod – ensam – i kön till Debaser Slussen för att få _inte_ se Eagles of death Metal. Flaskorna var små men alkoholen värmde gott.
2. Jag kände att jag kom en dansbandsskrudad medelålders man väldigt nära i en toalettkö på Torget. Är inte helt säker på att han kände det samma.
3. Att jag flashade mitt blindtarmsärr för en vakt på Debaser Medis för att jag skulle få komma in på Uffie. Det fick jag inte. Förnedrad.
4. Jag kände att jag kom två killar från Lappland väldigt nära när jag stod i ytterligare en kö. Det berodde på att en av killarna kom från Dorotea – fan, det är ju nästgårds till Åsele. Det tyckte jag var hur stort som helst. Jag sa att det var killar som dom som byggde landet. Det var väldigt pinsamt sagt så här i efterhand.
5. Att jag grät en skvätt när jag tänkte på att jag inte fick se Eagles of Death Metal och att Annika fattades mig. Eller så grät jag för att jag tänkte på att hon är så liten och gullig min lillasyster.
6. Jag fredsmäklade och gjorde så att en snubbe från Latinamerika inte fick spö av två vakter på Kvarnen. Dom ropade ”nu klipper vi honom” till varandra när dom sprang förbi mig. Jag ropade ”sluta” flera gånger väldigt högt. Då slutade dom. Killen från Latinamerika gav mig en kram.
7. Jag rev upp känslostormar när jag gjorde liknelser mellan Henrik och Seth Coen och Klara och Summer Roberts. Henrik och Klara var dom som jag var ute med hela den här kvällen. Henrik är förtjust i Klara och sa till mig att han var beredd att vänta för att få hennes kärlek. Hans historia grep mig, så jag gjorde en massa OC-referenser som slutade med att han stormade ut från Kvarnen. Sen skickade han ett sms till Klara där han sa – väldigt dramatiskt – att han inte ville se henne som ”bara en vän” och att han inte ville se henne igen. ”Aldrig mer” tror jag att de exakta orden var. Allt var mitt fel.
8. Jag åkte hem med ett taxibolag som jag var helt säker på var Taxi Kurir. Det var det inte. Nacos Taxi står det på mitt kvitto.
9. Jag blev bråksjuk när jag kom hem och bråkade så mycket på min stackars man att jag fick sova på soffan. Story of my life.

Resten av helgen hade jag ångest och försökte rätta till allt som hamnat lite snett.
Jag kämpar än.

FÖRE:

EFTER:

Vardagsmighty

Jag vill bara lansera ett nytt ord - Vardagsmighty. Det myntades av Stellan Egeland i Morgonpasset i morse när han skulle beskriva hur han kände sig efter att programmet hört av sig för att kolla om han kunde vara med i studion.

Vardagsmighty ... Väldigt användbart skulle jag säga.

Gå in och lyssna på intervjun med Stellan. Det är fan ta mig radiohistoria. Om ett produktionsbolag får tag på honom så kommer han lätt att få en egen tv-serie.

Han var med i sändningen typ 8.35

Här är bild på Stellan. Han custombygger hojar och bilar. Å är raggare från Skogås:

One down ...

Yes! Första dagen som morgonproddare är avklarad och det gick ... fint! Men herre GUD vad nervös och orolig jag var i natt. Jag drömde sååå många stressdrömmar att, ja, jag vet inte ... men jag vaknade och var helt genomsvettig.
Allt gick så bra för att jag har så proffsiga och begåvade kollegor. Jag säger som min gamla klassis som hade varit utbytesstudent i USA. I'm in awe.
På bilden ser man hur jag sitter med körschemat framför mig, å så är det teknikern Lotta som sitter bredvid mig.

Nu har jag sovit lite och ska snart kolla lite på den fantastiska serien "Brothers and Sisters". Vad jag vet så har inte någon svensk kanal köpt in den än. Men det lär dom göra snart. Tips! Tips!
Det är Calista Flockharts comebackserie, å den handlar om en stooor familj där alla barnen vuxit upp och dom försöker leva något sorts vuxen-liv. Det går sådär, för alla barnen är sjukt hårt bundna till mamman (som spelas av Sally Field) och till familjeföretaget (som hamnat i enorm ekonomisk knipa efter att pappan latchat bort 15 miljoner och sedan dött).
Serien är väldigt fin. Det är en såndär serie som gör att jag - som trodde att jag kanske inte nödvändigtvis ens ville ha barn - helt plötsligt kommer på mig själv med att under helgfrukosten ta upp med maken att "det kanske inte skulle vara så dumt med FEM barn?", "Jodå, vi hinner - har du hört talas om adoption?", "Vaddå vill inte? Men jag VILL ju ha fem barn, jag vill jag vill jag vill."

Fler skådisar i serien är Ron Rifkin (Sloan från Alias), Rachel Griffiths (Brenda från Six Feet Under), Patricia Wettig (från 30 something, Prison Break och Alias) och ... ja, men typ stört bra casting.
Som sagt. Tips! Tips!

Det Nya Livet 4.00

Jaha. Så har man kört det första "riktiga" morgonpasset. Från och med i dag och hela februari ut så kommer jag att börja 04.00 måndag till torsdag. Det betyder att allt socialt liv går från "aktivt" till ett "så kallat" socialt liv. Och att jag numer sorterar in under rubriken "Hej och välkommen till det som vi kallar 'du kan inte avsluta en mening för att du vet inte ens hur du startade den'". Vid min sida har jag min käre kollega Daniel som håller min hand och skolar in mig i proddar-rollen.
Han har kört morgon under hela januari, så han börjar bli rätt sliten. Idag fick jag ett mail från honom med en dröm som han haft under eftermiddagen. Så, nu vet jag vad jag har att se fram mot:

----------

Hej kära kollegor

Vill gärna att ni tyder en dröm jag just vaknade upp från. (ca 14.45)

Den börjar då jag och min kollega, vi kan kalla honom Olle, är på väg hem från jobbet efter att ha jobbat morgon. På hemåt föreslår min kollega att vi ska svänga förbi ett ställe som heter Rockstar, för att ta nåt o käka. Jag trodde det va ett lite skabbigare rockinfluerat hak som serverade typ husmanskost och följer glatt med, men icke. Vi hamnar hemma i en sekelskiftesvilla någonstans mellan mitt jobb och mitt hem. Värdinna är en äldre dam och på plats i två fåtöljer finns även en filmregissör och Ola Salo. Ola Salo ska vara berättarröst/reporter i en dokumentärfilm om kvinnan. Filmen är typ den femte i en serie om kvinna och Ola Salo är med i samtliga. Efter att ha beundrat fodralen till de tidigare episoderna i serien går jag fram och hälsar på Ola Salo där han halvligger i en fåtölj. Han tar mina händer och håller dom som om han försökte spå mig men blundar. Helt plötsligt vaknar jag upp och min kollega säger att det har gått 50 minuter. Men istället för att ha blivit hungrigare av väntan ger han sig av på jakt efter ett ishockeyspel medan Ola Salo jagar efter honom och försöker övertyga honom om att dom ska spela nintendo 8-bits istället. Han är skeptisk.

När de har försvunnit upptäcker jag att jag e lite yr och helt plötsligt tappar jag helt förmågan att avgöra vad som är upp eller ner. Det känns som om jag går försöker gå på väggen och sedan taket. Aha! Ola Salo har förhäxat mig med häxkonster….eller bara gett mig hallucinogena svampar som satt sig bra. Jag blir lite paranoid och försöker dra mig ner från taket där jag nu verkar ha hamnat uppochned dessutom. Av Ola och kollegan syns inget spår. Jag somnar in. (Har kortat ner den här delen av drömmen som kändes som ett sjukt långt försök att dra mig på rätt köl och förstå vad som var upp och ner och hur jag skulle kunna gå ut ur ett rum).

När jag vaknar har en annan kollega, som vi kan kalla Erika, dykt upp iförd en gammal militäruniform och vi går ut till en vild flod där jag övertalas att åka ut på en gigantisk fåtölj, samtidigt som en bergssprängare spelar en låt med The Ark, som heter "I hate the chinese" (ännu ej släppt) medan massa asiater står längs floden och hejar på mig. Jag sugs ner i en virvel och slumrar bort.

När jag vaknar till andra gången är jag i min säng, men märker att jag försovit mig till en viktig konferens på jobbet och kastar mig på bussen, en och en halvtimma sen. Eftersom vi ska gå ut sen så tänker jag att det verkar va en bra ide att klippa sig. Så jag börjar raka av mig håret på bussen och stoppar i fickorna på min jacka. Jag hinner knappt halvvägs och ser nu ut som en idiot när bussen stannar utanför jobbet.

Väl framme upptäcker jag att hela byggnaden, som tidigare var en stor grå statlig byggnad för nån variant av kulturarbetare från 40-talet, har omvandlats till ett nymålat gult badhus.

Sen vaknade jag för mitt alarm ringde.

--------

Som sagt. Nu vet jag vad som väntar mig.
Positivt tänkande: Jag har bara 17 tidiga mornar kvar.

Sikta mot stjärnorna

Det är ju lite rörande på nåt sätt. Jag tänker på den här presenten som Leijonkungen gav till Christer Fugelsang i lördags på centralen. Det är alltså stjärnkikaren jag syftar på.
Jag och syrran pratade om det idag. Hur Leijonborg måste ha gått runt och funderat på vad han skulle välja att ge Fuglis i present. Tänkt "nån platta med svensk musik? ... nej ... hmm, lite svensk mat? ... nej ... hmm, nåt med rymden kanske? Ja! Jag vet - en stjärnkikare får det bli!" Så har han säkert tänkt, å sen åkt och valt den finaste stjärnkikare han kunde hitta. Ja, som låg inom budgeten så klart.
Jag och syrran pratade om hur fint det var. Att Leijonborg måste ha varit så nöjd över att ha valt nåt som skulle få Fuglis att för alltid minnas Leijonkungen och den fina presenten han fått. Hur han tänkt att det här kanske var början på den vackra vänskap som han drömt om sen han var på Kennedy Space Center och såg Fuglis lyfta i slutet av förra året.
Så vad blev reaktionen då?
Så här skrev Svenska Dagbladet om det hela i tidningen i helgen:
"På scenen fanns också folkpartiledaren Lars Leijonborg som överlämnade en stjärnkikare till doktorn i partikelfysik, Christer Fuglesang. Han såg kanske inte ut att bli alltför imponerad av kikaren som mest liknade en leksak från Teknikmagasinet."
Stackars Leijonkungen. Det känns som att vad han än gör nu för tiden så blir det bara fel.
Men jag gillar ändå vad Leijonkungen gör - han siktar mot stjärnorna. Å bli inte förvånad om han snart når trädtopparna ...
Till sist vill bara säga så här till Leijonborg: Ge inte upp! Det finns någon där för dig. Bara dig.

Flipp eller flopp

Sitter och lyssnar på Flipp eller Flopp i P3 Populär. Först ut var en hip-hop-låt som hade samplat Carola. Jag skulle säga att den inte blir en hit, utan snarare en så kallad Flopp.

Sen kom The Arks nya singel - and I LOVE!!! Gud! vad jag kommer att dansa till den när jag är lite full och kör gaybonanza hemma i secret danceroom. Flipp. FLIPP!

Sist kom en låt som heter "Party all the time" med Sharam. Personligen tycker jag att den var sådär, men jag kan fatta att den kommer att bli en Flipp i alla fall. Roligast av allt är att den samplat Eddie Murphys gamla "hit" som han gjorde efter Snuten i Hollywood.

Youtube är ju såklart sjukt stabilt när det gäller att hitta allsköns skit. Och självklart fanns videon till Murphys låt. Favoriten är proddaren med porrmusche. Hehe. Wascheguud:

Grattis Erika

Ja det är ju min namnsdag idag och det har jag firat med att fira mig själv i nöjesnyheterna haha och så har jag fått en fin fin present av kollegorna. The Arks nya singel. Den är peppig och skoj att dansa till - det vet jag för jag testade tidigare i kväll i vardagsrummet.

Nu ska jag gå och sova för att orka med ytterligare en dag i paradiset.

Men först en liten present från mig själv till mig själv och andra som kanske ibland slänger ett öga på min blogg. Robbie Williams nya video till She's madonna är ju så fin att man får gåshud. Å låten är väldigt fin tack vare älskade PSB. Sen är det ju lite roligt att det är Stacka Bo som man hör i början - sjukt bra engelskt uttal. OCH så är det väldigt fint att se Alexis Arquette igen. Jag älskar Alexis! Det är min favorit Arquette.
Wascheguud!

Bakis i två dagar suger

Jag fattar inte att jag fortfarande känner mig bakis. Jag som drack så mycket i fredags - hur kan jag fortfarande vara heeelt uttorkad.

Det började med att Kei hade releasefest för sin bok Smuts å jag hade i egenskap av god väninna tagit på mig rollen att fylla gästernas glas med skumpa. Nu blev det ju så att jag framförallt fyllde mitt glas, medan jag gick runt och var spirituell, initierad och intresserad. Kanske lite högljudd och påflugen. Men är man generös skulle man kunna säga att jag var i mitt esse.

Sen åkte jag till Södra Teatern där min klass var för examensfest. Vi har gått ut skolan nu, så as of omgående är jag även på pappret en journalist! I alla fall. När jag kom dit fortsatte jag att dricka. Å dricka öl. Stefan förklarade det som att jag var på en annan nivå än dom andra. Men det sket jag i. Sen klockan tolv tog det slut. Jag tog slut, och åkte t-bana hem. Men innan dess hade jag hunnit vara emo och spelat in ett meddelande på Jenny Hallbergs mobilsvar att "hon kan bli precis det hon vill bara hon bestämmer sig".

Utanför vår Sibylla träffade jag Yves och vi stötte dessutom ihop med våra grannar. Jag sa till Dean att jag var så full för att "today I had my exam". Dean är amerikan och han såg inte så glad ut för min skull. Då korrigerade Uffe mig och sa att jag hade haft min graduation. Just ja, så heter det. Dean såg gladare ut och jag började gapa "Donna Martin graduate" "Donna Martin graduate". Sen gick vi hem. Å jag blev INTE påkörd av en buss som "plötsligt" dök upp på Torsgatan.

För att hantera bakfylleångesten powerpromenerade jag i två timmar igår. Å gjorde andningsövningar.

Idag har jag ätit en fantastisk hotellfrukost med Stefan som fyller år. Det var som på film. Vi var ett härligt gäng som åt frulle i all enkelhet liksom.

Å nu ska jag se på Veronica Mars med Mattias. Det ska bli grymt.

Alltså, nu känns det faktiskt bättre. Jag har lite ont under revbenen på höger sida bara.
Det är där levern sitter.

Trestegsraket

Alltså ... här kommer tre grejjer som jag MÅSTE avhandla innan jag kan se avsnitt tre av Dirt.

Ett. Jag känner att jag just HAVE to kommentera att Göran Persson hade på sig en pingvinslips på sin sista dag på jobbet. Han är så jäkla konstig ... jag vet inte om han tyckte att han var rolig eller vad han fick för infall.
Men i morse på framsidan av dagens DN så går han, skrattandes, med ett par gummistövlar med blommor i ena stövlen i ena näven, och en krycka i den andra (ni vet höften), och så ser man Leijonborg och kd-jeppen som ler och skrattar lite vemodigt i bakgrunden.
Å så har Göran en röd slips med hundra små små pingviner på ... Det känns lite ovärdigt på nåt sätt.
Jag har i alla fall försökt hitta bild på den där slipsen för att visa det körnschtiga ... men så hittade jag den här bilden istället!

Och det blir bättre. För. Det finns en hel hemsida med bara bilder och listor på alla kändisar som spelat bordtennis! Genialt.

Två. Jag och maken var och åt middag på Dining Club ikväll. Mitt tips är att inte gå dit.
Det var inte så gott och så fick vi vänta sjukt länge på att få beställa. Det var på nivån att jag var på väg att hämta en vattenkanna själv för att vi skulle få nåt i glasen. Men precis då kom servitören - när jag står i baren och greppar efter kannan.
Babianarsle.
Vare sig jag eller stället hämtade oss efter incidenten. Å mina musslor hade grus i sig. Så klart.

Tre. Men när vi kommer ut från restaurangen hittar vi den här bilen utanför. Jag dör så fin.
Min mobil darrade till och hulkade - Mamma!

Berättelsen om en mördare.

Idag var jag och mina kollegor på pressvisning av Tom Tykwers nya film Parfymen Berättelsen om en mördare.
Daniel tyckte att den var dålig. Ju mer han tänkte på den ju sämre blev den. Han eldade upp sig lite utanför bion, och till sist var han skitsned på filmen. Jag gillade den, men om jag gillade filmen för att det var en av mina favoritregissörer som gjort den och att det fanns en massa fina blinkningar till hans första film Spring Lola, ELLER om jag bara tyckte att det var mysigt att gå på bio igen vet jag inte. Men me luvs bio. Jag har knappt vait på bio under det senaste året. Men från och med nu ska jag gå på fett med bio. Särskilt på pressvisningar med kollegorna.

Nu på kvällen har jag och allra käraste syster kollat på senaste avsnitten av Desperate Housewives, OC och Ugly Betty. Fan vilka bra serier det är. Alla tre. Jag älskar TV.

Paniiik

Jag sitter nu och bara bloggar och tittar på andras bloggar och läser andras blogginlägg och jag drar mig för att göra det var VERKLIGEN borde göra. Jag måste skriva. Skriva. Se så, skriv nu. Skriv nu på din bok, du duktiga flicka.
Jag försökte få en kollega att skriva boken åt mig idag. Spökskrivare, fan vad soft. Men han ville inte. Han hade redan skrivit en bok sa han. Det fick räcka.

Känner nån någon tjej som älskar bögar? Som hänger med bögar och som har sin bästis - bögen. Jag behöver storys. Jag är just nu i en fas där jag inte litar på min förmåga och mitt insamlade material. Jag måste ha mer. På lappen bredvid mig på bordet står det bara en sak: Jag behöver porträtt!

Jag behöver porträtt!


ps. jag älskar min lillasyster och jag tycker att det är GRYMT att hon ska läsa franska. Oh la la. Men det stör mig lite att hon snart kommer att kunna mer än mig.
Oui - je sui un person förfärlig.

Ännu en dag i paradiset

Idag åt jag och mina kollegor lunch på ett sjukt skönt ställe på Narvavägen som heter Cassis. Restaurangen har legat där i 53 år. "Grillbar" "Bricklunch" och "Sjuttiotalsinredning" är tre ord som ramar in stället. Men det var gott och vällagat, så dit går jag gärna igen.
Vi åt vegetarisk lasagne, fransk lammgryta och köttbullar med potatismos tillsammans med exkollegan Martin. Jag saknar Martin, även fast jag numer jobbar med bästa gänget. Jag saknar honom hemskt mycket.
Jag ska äta lunch ofta med Martin. Så ofta som jag bara kan.


Frida och Martin på Cassis. Maten var väldigt god. Det ser man på Fridas renslickade tallrik.

Jag hade kvar mat längst för jag åt så sekigt (det betyder långsamt på västerbottniska, i alla fall hette det så när jag gick i fyran). Daniel och Magnus är gulliga i bakgrunden.

Jake Gyllenhaal är very funny

Klipp från ett helt fantastiskt SNL med en helt fantastisk Jake Gyllenhaal. Han är såå gullig. Jag dör.

Bästa gänget

Här kommer fler bilder från spel/middag/vinkvällen.
Herre Gud vad vi är fina!

Den är lite utbränd men ändå fin. Å Sully är med!

Bästa gänget!

Kom igen blixten. Räta till poserna.

Daniel orkar inte mer. Han har sändningsproddat och är lite förvirrad.

Nu är det ingen ordning längre.

Olle ser ut som en jättegullig seriefigur. Daniel håller koll på vinglaset.