Sikta mot stjärnorna

Det är ju lite rörande på nåt sätt. Jag tänker på den här presenten som Leijonkungen gav till Christer Fugelsang i lördags på centralen. Det är alltså stjärnkikaren jag syftar på.
Jag och syrran pratade om det idag. Hur Leijonborg måste ha gått runt och funderat på vad han skulle välja att ge Fuglis i present. Tänkt "nån platta med svensk musik? ... nej ... hmm, lite svensk mat? ... nej ... hmm, nåt med rymden kanske? Ja! Jag vet - en stjärnkikare får det bli!" Så har han säkert tänkt, å sen åkt och valt den finaste stjärnkikare han kunde hitta. Ja, som låg inom budgeten så klart.
Jag och syrran pratade om hur fint det var. Att Leijonborg måste ha varit så nöjd över att ha valt nåt som skulle få Fuglis att för alltid minnas Leijonkungen och den fina presenten han fått. Hur han tänkt att det här kanske var början på den vackra vänskap som han drömt om sen han var på Kennedy Space Center och såg Fuglis lyfta i slutet av förra året.
Så vad blev reaktionen då?
Så här skrev Svenska Dagbladet om det hela i tidningen i helgen:
"På scenen fanns också folkpartiledaren Lars Leijonborg som överlämnade en stjärnkikare till doktorn i partikelfysik, Christer Fuglesang. Han såg kanske inte ut att bli alltför imponerad av kikaren som mest liknade en leksak från Teknikmagasinet."
Stackars Leijonkungen. Det känns som att vad han än gör nu för tiden så blir det bara fel.
Men jag gillar ändå vad Leijonkungen gör - han siktar mot stjärnorna. Å bli inte förvånad om han snart når trädtopparna ...
Till sist vill bara säga så här till Leijonborg: Ge inte upp! Det finns någon där för dig. Bara dig.