Söndagsångest

Jag hatar jobbångesten på söndagar. Jag vill skjuta jobbångesten.
Klockan är åtta, och nu måste jag varva ner för att förhoppningsvis sova om en timme. Jag känner mig som att jag är sju år igen.

Summering av helgen: Jag håller tydligen på med något slags mästerskap i att vara full och patetisk under helgerna i februari. Uffe tror att det beror på att jag är trött. Jag hoppas det.
I fredags satt jag och grät när vi åt middag på restaurang, å sen fick jag klustrofobi och _vägrade_ sitta på de platser som vi fått till en teaterpremiär, så jag gick där ifrån och blev helt emo igen när jag såg en ensam kanin på Odenplan. Den försökte jag fånga för att ge till Annika. Needless to say så hade jag druckit vin.

Tips: Om ni ska äta brunch på Mosebacke (150 kronor å massa veggogrejer plus ännu mer köttgrejjer så klart) så ska ni komma dit antingen tidigt dvs 10.30, eller sent, dvs 13.00, eller på lördagarna. Alltså INTE vid 11.30 på lönesöndagen som vi gjorde.
Katarina blev lejonhona och knuffade en gubbe, och skrek på tre småtjejer som försökte ta vårt bord. Sen fick Moa hett tevatten på sitt lilla lilla fem-månaders-ben och fick åka till sjukhuset. Det var hemskt dramatiskt. Och vi fick ta med oss storebror Emil hem. Han är tre år och kallade mig för mamma (gulligt) å så kollade vi på musikaler. Jag valde ut de bästa numren å så tittade vi och njöt tillsammans.

En bra grej är att jag fått en del skrivet i helgen. Baksidan är att jag känner mig lika trött som innan helgen. Har det ens varit helg nu när jag tänker efter?