Officiellt åkte hon till Afrika för att arbeta med ett välgörenhetsprojekt för AIDS-drabbade barn. Men mer troligt är att hon åkte till Afrika för att hitta den nya modeaccessoaren 2006. ”Black babys makes white skin look so bright”. Så kan man tänka sig att Madonna tänker. Kanske.
Å har Madonna en, så vill Britney också ha en. Och vill Britney ha … ja, då dör väl hypen i och för sig. Men det är ju inte utan att man tänker att ett afrikanskt barn är den nya Chihuahuan. Snart skaffar väl Paris sig en.
Å många är besvikna på Madonnas tilltag. Det är jag med. För Madonna har väl hoppat på Afrikagrejen lite sent ändå? Det får man väl ändå säga. Hon har ju annars varit så bra på att sticka upp fingret i luften för att känna vart trenderna gått. Men den här gången ligger hon långt efter dom riktiga markbrytarna Bono och Oprah. Kanske är det därför hon tagit det hela några snäpp längre? Hennes taktik är ju lite mer hands-on, om man säger så. Innan Mads adopterat grabben förnekade hennes presskvinna en adoption och sa att ”man kan snarare säga att hon hjälper en hel nations barn”. Det känns ju liiite läskigt. Jag är orolig att den forne sexgudinnan och justify-my-love-loppan ska go totally Mia Farrow on us och BOKSTAVLIGEN ”rädda en hel nation”. Hon har ju pengarna.
Samtidigt är det ju så att listan på amerikanska kändisar som engagerar sig i Afrika bara ökar: Gwyneth Paltrow, Alicia Keys, Richard Gere och Sara Jessica Parker är bara några av dom som med målade ansikten var frontfigurer i kampanjen ”I am African” i augusti i år. Det ädla syftet var att rädda Afrikas barn såklart.
Andra kändisar som snöat in på Afrika är George Clooney som talade till FN:s säkerhetsråd i september om krisen i Darfur, Meg Ryan som har gjort volontärarbete i Afrika, och The Balck Eyed Peas som MTV gjorde en special om när de hade en gratisspelning i Sydafrika och dansade med små afrikanska barn.
PR-gurusar säger att kändisarna har getts en enorm möjligthet att sätta fokus på olika saker. För där kändisarna är där finns också paparazzis. Och bilder i tidningen är lika med makt. Och det verkar som att det stämmer: Den mesta av mesta när det kommer till att rädda Afrika – Angelina Jolie – hennes val att föda dottern Shilo i Afrika har visat sig bli en ekonomisk boom för Namibia: inte bara det att paret har donerat enorma summor pengar. Turismen har även ökat.
Men det här är inte första gången som amerikanska kändisar lägger ner stor möda och energi på att fokusera sin energi på Afrika. 1985 samlade Michael Jackson och Lionel Richie ihop artisteliten för att spela in ”We are the World” i ett projekt dom kallade USA for Africa. Syftet var att rädda Afrika såklart. Och året innan samlade Bob Geldof ihop Storbritanniens superstjärnor för att samla in pengar till de svältande i Etiopien. De sjöng “Do They Know It's Christmas?”, och inte ett öga var torrt.
Folk som har koll på grejer i USA säger att Madonnas adoption och Gwyneths rop ”Jag är Afrikan” har inneburit dödsstöten för Afrika som kändis-välgörenhets-ställe. Att hjälpa Afrika är numer bara patetiskt.
torsdag, oktober 26, 2006
Önskelista
Ja, det är väl lika bra att påbörja en önskelista.
Det är ju både inflytt och jul snart. Hehe.
* Snygg radio till köket. En liten vit skulle göra sig fint i köket
* Taklampor.
* Lyxiga handtvålar med pump
* Leila Lindholms nya kokbok.
* Lyxiga doftljus. (tex Tocca/Mrs H)
* Rökelse.
* Ram från Lagerhouse (svart ”antik” med mycket snirklar)
måndag, oktober 23, 2006
Ledsen igen
Jag blir så ledsen. Vår hantis Andrei och hans fru Svetlana och deras son Anton får inte stanna kvar i Sverige. Dom har fått avslag från Migrationsverket och nu måste dom tillbaka till Ukraina trots att han och hans fru har bott i Sverige i fyra år och på den tiden lärt sig svenska och startat en framgångsrik bygg- och renoveringsfirma. Dom har massor av jobb på gång, och massor av jobb som redan är igång. Det är ju helt galet.
Exakt när dom måste åka vet dom inte. ”Ärendet är nu en polissak”, så polisen kommer att kontakta dom om dom inte åker. Det kan vara om en vecka eller om en månad. Och dom har en baby som är tre månader …
Livet är jävligt jävligt orättvist. Och jag är så ledsen att jag gråter framför datorn igen.
Exakt när dom måste åka vet dom inte. ”Ärendet är nu en polissak”, så polisen kommer att kontakta dom om dom inte åker. Det kan vara om en vecka eller om en månad. Och dom har en baby som är tre månader …
Livet är jävligt jävligt orättvist. Och jag är så ledsen att jag gråter framför datorn igen.
Emo chick
Jag är så jäkla emo just nu. Jag vet inte vad det är. Jag känner mig som den där konstnären Bengt Elde (han som har butik på Drottninggatan) som satt i TV4:s morgonsoffa för några veckor sen och bara grinade hela tiden för att han blivit så emo av att äta hormoner. För att förtydliga: han äter hormoner för att bekämpa prostatacancer och det har gjort att han kommit i kontakt med sina känslor. Och för att förtydliga igen: jag äter inte hormoner för att bekämpa cancer. Jag har bara spårat ur.
I alla fall. Jag har väldigt nära till tårarna hela tiden nu. Under det senaste dygnet har jag gråtit tre gånger, och nästan börjat gråta två gånger.
10:15 Sön
Spice Girls Wannabe går igång på MTV. Det var så fint att se dom igen. Och så tänkte jag på hur mycket dom måste ha betytt för alla unga tjejer som växte upp med dom i mitten av 90-talet. Då blev allt så där stort, och livet blev stort, och jag såg hur allt hängde samman, och då svämmade allt liksom bara över och så satt jag där med tårarna trillandes nedför kinderna.
16:10 Sön
Vi var på Toris hela dagen och slipade lister och bredspacklade väggar och jag blev så trött att jag höll på att börja gråta för att jag var så förbannat less på att renovera.
17:35 Sön
Final i Destination: 1 miljon på TV3. Det är det där helt värdelösa såpan som handlar om att några amerikanska par ska ta sig runt hela världen och lösa olika uppdrag för att till sist kunna vinna en miljon dollar. Upplösningen var i San Francisco och då blev jag helt emo över det och började grina igen. Jag längtar till SF så mycket att jag blir helt sjuk. Så att titta på programmet var rent självplågeri. Men jag kunde inte låta bli. Jag kanske är masochist i alla fall. Annika kom in och sa ”Men, har du sålt smöret och tappat pengarna?”. Det kallas rough love. Den kommer från norrland.
08:35 Mån
När jag kom till jobbet idag berättade Karin att hon varit i Budapest och att hon INTE köpte en massa saker när hon var där. Hon har prydnadssaksförbud. Hon berättade att hon INTE köpt en babuschka, en sån där fin trä-tant som det bor mindre och mindre likadana tanter i. Då höll jag på att börja gråta för att babuschkor är så fina och för att det var så synd att Karin inte köpt någon. Det är ungefär i det här läget som jag börjar fatta att jag officiellt har spårat ur.
08:50 Mån
Thorbjörn berättar att han och hans fjälla ska åka till Italien nästa helg och mysa och ha det bra. Jag blev så avundsjuk att jag trillade över kanten, bägaren rann över, och tårarna var ett faktum. Thorbjörn, Klara och Karin verkade bli lite obekväma över mitt öppna känsloliv. Det blev lite tryckt stämning på redaktionen. Spänt liksom. Så jag fick samla mig och gå in till min dator på Front. Sen dess har jag inte grinat.
Så, vad kommer då det här ifrån? Jag tror att det kan bero på:
1. Som i Eldes fall Hormoner. Jag vet, jag greppar efter halmstrån. Men jag har faktiskt en ägglossningshormonöverdos. Tror jag.
2. Eller som i så många andra fall Trötthet. Den här helgen har jag inte sovit så mycket. Jag har slipat färg till förbannelse och sen var jag ute och jobbade hela lördagsnatten. Jag tänkte att jag skulle sova på lördagen på dan eller på söndagen på dan. Men det hann jag aldrig. Jag bara skrapade skrapade färg skrapade färg skrapade färg. Och var speedad och kollade på Weeds.
Jag hoppas mycket på att det här ska gå över. Jag blir ju inte så vacker när jag gråter. Mer uppsvälld och rödögd. Och så gör jag andra människor obekväma.
Jag ska lägga mig i tid ikväll.
I alla fall. Jag har väldigt nära till tårarna hela tiden nu. Under det senaste dygnet har jag gråtit tre gånger, och nästan börjat gråta två gånger.
10:15 Sön
Spice Girls Wannabe går igång på MTV. Det var så fint att se dom igen. Och så tänkte jag på hur mycket dom måste ha betytt för alla unga tjejer som växte upp med dom i mitten av 90-talet. Då blev allt så där stort, och livet blev stort, och jag såg hur allt hängde samman, och då svämmade allt liksom bara över och så satt jag där med tårarna trillandes nedför kinderna.
16:10 Sön
Vi var på Toris hela dagen och slipade lister och bredspacklade väggar och jag blev så trött att jag höll på att börja gråta för att jag var så förbannat less på att renovera.
17:35 Sön
Final i Destination: 1 miljon på TV3. Det är det där helt värdelösa såpan som handlar om att några amerikanska par ska ta sig runt hela världen och lösa olika uppdrag för att till sist kunna vinna en miljon dollar. Upplösningen var i San Francisco och då blev jag helt emo över det och började grina igen. Jag längtar till SF så mycket att jag blir helt sjuk. Så att titta på programmet var rent självplågeri. Men jag kunde inte låta bli. Jag kanske är masochist i alla fall. Annika kom in och sa ”Men, har du sålt smöret och tappat pengarna?”. Det kallas rough love. Den kommer från norrland.
08:35 Mån
När jag kom till jobbet idag berättade Karin att hon varit i Budapest och att hon INTE köpte en massa saker när hon var där. Hon har prydnadssaksförbud. Hon berättade att hon INTE köpt en babuschka, en sån där fin trä-tant som det bor mindre och mindre likadana tanter i. Då höll jag på att börja gråta för att babuschkor är så fina och för att det var så synd att Karin inte köpt någon. Det är ungefär i det här läget som jag börjar fatta att jag officiellt har spårat ur.
08:50 Mån
Thorbjörn berättar att han och hans fjälla ska åka till Italien nästa helg och mysa och ha det bra. Jag blev så avundsjuk att jag trillade över kanten, bägaren rann över, och tårarna var ett faktum. Thorbjörn, Klara och Karin verkade bli lite obekväma över mitt öppna känsloliv. Det blev lite tryckt stämning på redaktionen. Spänt liksom. Så jag fick samla mig och gå in till min dator på Front. Sen dess har jag inte grinat.
Så, vad kommer då det här ifrån? Jag tror att det kan bero på:
1. Som i Eldes fall Hormoner. Jag vet, jag greppar efter halmstrån. Men jag har faktiskt en ägglossningshormonöverdos. Tror jag.
2. Eller som i så många andra fall Trötthet. Den här helgen har jag inte sovit så mycket. Jag har slipat färg till förbannelse och sen var jag ute och jobbade hela lördagsnatten. Jag tänkte att jag skulle sova på lördagen på dan eller på söndagen på dan. Men det hann jag aldrig. Jag bara skrapade skrapade färg skrapade färg skrapade färg. Och var speedad och kollade på Weeds.
Jag hoppas mycket på att det här ska gå över. Jag blir ju inte så vacker när jag gråter. Mer uppsvälld och rödögd. Och så gör jag andra människor obekväma.
Jag ska lägga mig i tid ikväll.
fredag, oktober 20, 2006
Lasse Lasse Liten
Jag har tänkt ganska mycket på Leijonborg på senaste tiden. Eller egentligen är det nog mer en månad kanske. Jag har tänkt på honom sen han berättade i en intervju att han lever ensam i en lägenhet i Stockholm. Några detaljer kring lägenheten eller ensamheten lämnade han inte och det har fått mig att bli lite bekymrad.
Jag fantiserar om att han bor i en sekelskiftestvåa på Kungsholmen – ”det är ju bra, nära allt” säger han till vänner och kollegor. Han har ett litet kök, med plats för bara ett litet bord ”mer behövs ju inte”. Ett sovrum som hans barn får ha dom dagar när Leijonborg har hand om honom. Och så har han ett långsmalt vardagsrum med fönster längst ner på den bortre kortväggen. Till höger står en soffa som han köpt på Room, och framför den ett smalt soffbord. På den vänstra väggen har han en flat-screen-TV (som han köpte efter skilsmässan). Jag fantiserar om hur han kommer hem på kvällen efter en lång dag i Riksdagen, och hur han har köpt med sig lite hämtmat från Thaistället lite längre ner på gatan. Så sätter han sig i soffan och slår på TV:n. Han svär lite över att det inte är så enkelt att äta med pinnar och titta på TV samtidigt. Men han kämpar på liksom. ”Det är inte så jäkla enkelt. Livet alltså”.
Igår intervjuade min kollega Jonas honom. När han kom tillbaka till redaktionen berättade han att Leijonborg har blivit lite plufsig. ”Det verkar som att Leijonborg har tagit dom kilo som Reinis gått ner”, sa han. Då berättade jag om mina fantasier om Leijonborg. Hur jag tror att han känner sig så förtvivlat ensam ibland, och hur han äter Thaimat direkt ur take-away-lådan i soffan. Och att jag tänker att han troligtvis inte hade någon att gråta ut hos när Leijongate pågick. Och hur tom och ensam han känner sig nu när han kommer hem och är helt utarbetad (eftersom att han nu fått sitta på två ministerposter efter att Stegö-Chiló avgått) och inte har någon att prata med innan han somnar. Kanske sjunger han lite för att trösta sig själv?
"Världen är så stor så stor / Lasse Lasse liten / Större än man nånsin tror / Lasse Lasse liten"
Imorse när jag kom till redaktionen så sa Jonas att han hade tänkt hela kvällen på vad jag sagt. Och att han under intervjun tyckt att Leijonborg såg sliten ut, men att han nu fattat att det nog var sorg han såg i forne Leijonkungens ögon.
Stackars, stackars Leijonborg. Han verkar behöva en kram.
Jag fantiserar om att han bor i en sekelskiftestvåa på Kungsholmen – ”det är ju bra, nära allt” säger han till vänner och kollegor. Han har ett litet kök, med plats för bara ett litet bord ”mer behövs ju inte”. Ett sovrum som hans barn får ha dom dagar när Leijonborg har hand om honom. Och så har han ett långsmalt vardagsrum med fönster längst ner på den bortre kortväggen. Till höger står en soffa som han köpt på Room, och framför den ett smalt soffbord. På den vänstra väggen har han en flat-screen-TV (som han köpte efter skilsmässan). Jag fantiserar om hur han kommer hem på kvällen efter en lång dag i Riksdagen, och hur han har köpt med sig lite hämtmat från Thaistället lite längre ner på gatan. Så sätter han sig i soffan och slår på TV:n. Han svär lite över att det inte är så enkelt att äta med pinnar och titta på TV samtidigt. Men han kämpar på liksom. ”Det är inte så jäkla enkelt. Livet alltså”.
Igår intervjuade min kollega Jonas honom. När han kom tillbaka till redaktionen berättade han att Leijonborg har blivit lite plufsig. ”Det verkar som att Leijonborg har tagit dom kilo som Reinis gått ner”, sa han. Då berättade jag om mina fantasier om Leijonborg. Hur jag tror att han känner sig så förtvivlat ensam ibland, och hur han äter Thaimat direkt ur take-away-lådan i soffan. Och att jag tänker att han troligtvis inte hade någon att gråta ut hos när Leijongate pågick. Och hur tom och ensam han känner sig nu när han kommer hem och är helt utarbetad (eftersom att han nu fått sitta på två ministerposter efter att Stegö-Chiló avgått) och inte har någon att prata med innan han somnar. Kanske sjunger han lite för att trösta sig själv?
"Världen är så stor så stor / Lasse Lasse liten / Större än man nånsin tror / Lasse Lasse liten"
Imorse när jag kom till redaktionen så sa Jonas att han hade tänkt hela kvällen på vad jag sagt. Och att han under intervjun tyckt att Leijonborg såg sliten ut, men att han nu fattat att det nog var sorg han såg i forne Leijonkungens ögon.
Stackars, stackars Leijonborg. Han verkar behöva en kram.
torsdag, oktober 19, 2006
Drömmar om adeln
Sitter på jobbet och lyssnar på Lantz. Det handlar om adeln. Vilka fördelar det finns med att vara adlig å så. Erika von der Fiore skulle jag vilja heta om jag var adlig. Oh! Det får mig att tänka på när jag hade en flirt med en av dom adligaste sprättarna i stan.
När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.
En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).
Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.
Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.
Solidariska kramar kamrater
När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.
En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).
Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.
Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.
Solidariska kramar kamrater
tisdag, oktober 17, 2006
Så nära men ändå så långt borta
Det går så sakteliga framåt på Torsgatan. Eller så jäkla sakta går det väl egentligen inte, men jag är lite otålig. Det känns som att vi hållit på med renoveringen i femtio år … men i själva verket är det väl bara en si-så-där fyra veckor. Men jag vill flytta in. Det kommer bli så mysigt och trevligt och fint. Jag fick visserligen lite ångest när jag kom på att vi ju faktiskt också måste FLYTTA – dvs flytta alla grejer – innan allt är klart. Men det ordnar sig nog.
I helgen var jag och Uffe och Dulle i lägenheten och skrapade färg från fönsternischerna. Alltså Dulle. Vilken klippa! Det är så sjukt tungt att skrapa för man använder ju muskler som man kanske inte riktigt visste om att man hade. Utan henne hade jag nog dött. På två dagar hann vi med nästan två hela fönster. Två.
Å självklart hann vi med två turer till IKEA och ett till Silvan. Tydligen behöver man ha dosor till strömbrytarna. Det är så mycket småsaker som i normala fall bara finns i ett hem, som vi – genom Andrei – fattat att någon jäkel måste åka och köpa. Inköpslistan för helgen såg ut så här:
1 st dörr till 60 cm köksskåp
2 st draglådejox till köksskåp
1 st belysning till köksbänk
24 st handtag till köksskåp
4 meter täcklist
2 förp torrbollar
1 st dosa till väggarmatur hall
Självklart glömde vi att köpa gångjärn till ena dörren, och fronter till två av draglådejoxarna. Därav TVÅ turer till IKEA. Jag börjar hata IKEA, och vägen till IKEA, och vägen från IKEA.
Något jag tidigare hatat men nu bara inte orkar bry mig om är fukten i badrummet. Vi har nu ”tagit kontroll” över fuktsituationen. Vi bygger in skiten. För att bli av med fukten måste vi annars riva hela huset, typ. Det tyckte jag lät lite väl överdrivet så vi gör som alla andra i huset – vi agerar som att det inte är ett problem. Så får vi väl se.
Igår när jag var förbi lägenheten på väg hem från en intervju så hittade jag Igor i vårt sovrum ivrigt skrapande tapet från våra väggar. Han är som den där gotlänningen i Room service som aldrig får gå hem på kvällarna utan som bara jobbar och jobbar och jobbar. Vi hade ett förvirrat samtal när vi utan att kunna ett ord på samma språk ändå försökte prata om renoveringen. Det hade något med dörrar att göra. Tror jag.
Bilder på hallgolv, kök och arbetsrum:
I helgen var jag och Uffe och Dulle i lägenheten och skrapade färg från fönsternischerna. Alltså Dulle. Vilken klippa! Det är så sjukt tungt att skrapa för man använder ju muskler som man kanske inte riktigt visste om att man hade. Utan henne hade jag nog dött. På två dagar hann vi med nästan två hela fönster. Två.
Å självklart hann vi med två turer till IKEA och ett till Silvan. Tydligen behöver man ha dosor till strömbrytarna. Det är så mycket småsaker som i normala fall bara finns i ett hem, som vi – genom Andrei – fattat att någon jäkel måste åka och köpa. Inköpslistan för helgen såg ut så här:
1 st dörr till 60 cm köksskåp
2 st draglådejox till köksskåp
1 st belysning till köksbänk
24 st handtag till köksskåp
4 meter täcklist
2 förp torrbollar
1 st dosa till väggarmatur hall
Självklart glömde vi att köpa gångjärn till ena dörren, och fronter till två av draglådejoxarna. Därav TVÅ turer till IKEA. Jag börjar hata IKEA, och vägen till IKEA, och vägen från IKEA.
Något jag tidigare hatat men nu bara inte orkar bry mig om är fukten i badrummet. Vi har nu ”tagit kontroll” över fuktsituationen. Vi bygger in skiten. För att bli av med fukten måste vi annars riva hela huset, typ. Det tyckte jag lät lite väl överdrivet så vi gör som alla andra i huset – vi agerar som att det inte är ett problem. Så får vi väl se.
Igår när jag var förbi lägenheten på väg hem från en intervju så hittade jag Igor i vårt sovrum ivrigt skrapande tapet från våra väggar. Han är som den där gotlänningen i Room service som aldrig får gå hem på kvällarna utan som bara jobbar och jobbar och jobbar. Vi hade ett förvirrat samtal när vi utan att kunna ett ord på samma språk ändå försökte prata om renoveringen. Det hade något med dörrar att göra. Tror jag.
Bilder på hallgolv, kök och arbetsrum:
torsdag, oktober 12, 2006
Fönsterspeglar och fukt
I förrgår hade vi Big Time DRAMA på Toris. Hantisarna från alla de tre olika lägenheterna som renoveras på 49:an – på en sammanlagd summa av nio – stod i lägenheten och kom med mer eller mindre kvalificerade gissningar om varifrån FUKTEN i badrummet kom ifrån. Fuktspärren hade släppt och gipset bakom var helt genom-moist. Mysko. Men det var ju dags för att ta aktion och ringa in alla möjliga berörda. Grannar fick komma in från viktiga jobbmöten för att försäkra sig om att det inte var från deras lägenheter som vattnet kom. Fuktmätare kördes in från söder för att hitta felet. I tumultet kom jag och en av hantisarna – Tobbe heter han och är för övrigt den som tätat våra kakelugnar – fram till den bästa teorin. Fukt-situationen i badrummet, beror förmodligen på att våra hantisar varit lite ivriga med att sätta upp gipsskivor på en vägg som troligtvis inte torkat klart (den var spacklad/cement-spacklad) Så just nu håller Andrei och co på och torkar ur badrummet. Och idag får vi veta när väggen är tillräckligt torr för att kakla.
Annars går arbetet framåt. Kakelugnarna är klara. Köket är klart så gott som, och våra fina vitvaror har kommit ... å golvisarna – som ska slipa våra vackra trägolv – ska vi boka idag. I helgen var jag och Uffe och Annika och Åsa G i lägenheten för att slipa tapetlister och förbereda för målning. Det verkar inte bli riktigt lika lätt och enkelt som jag hade hoppats på. Väggarna är ju från i början av seklet och det märks på det sättet att på vissa ställen lossnade hela tapetvåder. Så vi får helt enkelt försöka ta bort ALL tapet och sätta på såndär Microlit-duk som håller puts och väggar på plats. Och som en bonus upptäckte vi att vi har vackra speglar runt alla fönster, men som just nu mest består av bitvis flagnad färg. Och självklart sitter viss färg som sten. Så nu vet vi ju vad vi har att göra i helgen.
På jobbet är det bra. Det känns så naturligt att vara här. Jag njuter av att ha så fina och roliga kollegor. Dom är så bra – alla är helt engagerade i min renovering så jag kan frossa i det även fast jag är här. Luvely.
Å en annan sjukt rolig grej som hänt är att jag ska få träffa en av mina största idoler för en intervju! Jag ska möta Richard Dyer i nästa vecka på Torget för att snacka gaykultur och fag hags. Nu börjar jag verkligen närma mig sanningens bleka timme. Det är dags att posta iväg min synopsis för att göra drömmen verklig. Jag håller alla tummar och ber en bön för att det här ska gå vägen.
Ett litet boktips vill jag också dela med mig av: "Tur eller otur" av Richard Wiseman. Den är helt fantastiskt underhållande och rolig, och full av övningar och uppgifter för att öka turen i människornas liv. Det är en faktabok, som har övertygat mig om att jag är en kvinna som lever ett mycket tursamt liv. Det kanske låter lite flummigt men vafan. Den är grym. Den säger ju att jag har tur!
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146204806
Annars går arbetet framåt. Kakelugnarna är klara. Köket är klart så gott som, och våra fina vitvaror har kommit ... å golvisarna – som ska slipa våra vackra trägolv – ska vi boka idag. I helgen var jag och Uffe och Annika och Åsa G i lägenheten för att slipa tapetlister och förbereda för målning. Det verkar inte bli riktigt lika lätt och enkelt som jag hade hoppats på. Väggarna är ju från i början av seklet och det märks på det sättet att på vissa ställen lossnade hela tapetvåder. Så vi får helt enkelt försöka ta bort ALL tapet och sätta på såndär Microlit-duk som håller puts och väggar på plats. Och som en bonus upptäckte vi att vi har vackra speglar runt alla fönster, men som just nu mest består av bitvis flagnad färg. Och självklart sitter viss färg som sten. Så nu vet vi ju vad vi har att göra i helgen.
På jobbet är det bra. Det känns så naturligt att vara här. Jag njuter av att ha så fina och roliga kollegor. Dom är så bra – alla är helt engagerade i min renovering så jag kan frossa i det även fast jag är här. Luvely.
Å en annan sjukt rolig grej som hänt är att jag ska få träffa en av mina största idoler för en intervju! Jag ska möta Richard Dyer i nästa vecka på Torget för att snacka gaykultur och fag hags. Nu börjar jag verkligen närma mig sanningens bleka timme. Det är dags att posta iväg min synopsis för att göra drömmen verklig. Jag håller alla tummar och ber en bön för att det här ska gå vägen.
Ett litet boktips vill jag också dela med mig av: "Tur eller otur" av Richard Wiseman. Den är helt fantastiskt underhållande och rolig, och full av övningar och uppgifter för att öka turen i människornas liv. Det är en faktabok, som har övertygat mig om att jag är en kvinna som lever ett mycket tursamt liv. Det kanske låter lite flummigt men vafan. Den är grym. Den säger ju att jag har tur!
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146204806
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
