Starstruck Deux

Kändisspotting: Idag såg jag Lena Ph i Fältan. Hon bar på två stora kassar och gick förbi två stora affischer av sig själv vid ett skyltfönster. Hon verkade lugn och samlad. Jag var svettig efter att ha delerium-shoppat två par brallor på MQ som ger mig muffin-top. Muffin-top är när underhudscharmen runt midjan liksom väller över kanten på byxorna. Som på en välfylld muffin. Jag hatar muffin-top. Jag ska as of today göra sit-ups varje kväll.

Starstruck

Jag har trillat ner i något slags dance-träsk. Från att ha varit väääldigt less på genren och helt snöat in på rock så har alltså den lilla bögen i mig börjat rejva igen. Det är så underbart!

Just nu kontorsstolsrejvar jag till Steed Lord.

Bandmedlemmar är
M.E.G.A = The Euro_Crunk Beat Maker, KALI = The Vocal Diva Extraordinaire, DEMO = The Wiz Kid Producer och A.C. BANANA$ = The Banana Milkshake M.C.
Det går att räkna ut med en enkel algoritm vilken av dem som jag gillar bäst. Allt som är diva med stort D och dessutom extraordinärt med stort E _måste_ ju vara grejt!

Dom har citatet
"OH GRACIOUS ME, WAS I RAVING? PLEASE FORGIVE ME"
på deras Mysspacesida. Å så har dom kläder med neonfärger. Å så skrev Bon om dom i senaste numret. Dom är alltså sjukt fräscha. Och, faktiskt, väldigt bra.


****
Idag hade jag tänkt börja med kändisspotting i varje inlägg, för att hålla statistik på alla kända personer jag sett. Men så gick jag på kändispremiär på Lars von Triers film igår och kände att Gud! så pinsam jag är som ska blogga om dom jag sett, å så fortsatte jag att överlägga med mig själv under hela filmen å sen på bussen hem och kom fram till att jag nog ska börjar nästa vecka istället.
Men sen kom jag på att, va fan. Så, jag såg:
Lena Olin och Richard Hobert
Börje Ahlstedt
Han som var med i Baren och sen fick drogproblem, är bög och numer jobbar på Klick.
… Gud, det måste ju ha varit mer kändisar på galapremiären. Men … ja, det var dom jag såg. Ville ju inte stirra. Inser att jag nog inte blir så starstruck när jag frotterar mig med kändisar (bra grej). Blir mer starstruck när jag ser kändisar på ICA eller tex ser Pontus Gårdinger på nyårsafton vid S:t Eriksbron (lite pinsam grej, men pinsamt okej).

Adding vintage feeling

Scen från teknikbordet utanför studio 13 kl 06.15.
Erika slår på TV:n för att se Oscars-galan.
Erika: - Åh, George Lucas! Eller ... vad gör han på scen ... ?
Tor: - Adding the vintage feeling.

Å nu har Martin Scorsese vunnit storslam! Både bästa regi och bästa film. Han var asgullig när han vann bästa film. Han fattade ingenting och bara kramade om sin statyett backstage.
Adding the vintage feeling.

Oscar 05.25

JA!


































NEJ!

Söndagsångest

Jag hatar jobbångesten på söndagar. Jag vill skjuta jobbångesten.
Klockan är åtta, och nu måste jag varva ner för att förhoppningsvis sova om en timme. Jag känner mig som att jag är sju år igen.

Summering av helgen: Jag håller tydligen på med något slags mästerskap i att vara full och patetisk under helgerna i februari. Uffe tror att det beror på att jag är trött. Jag hoppas det.
I fredags satt jag och grät när vi åt middag på restaurang, å sen fick jag klustrofobi och _vägrade_ sitta på de platser som vi fått till en teaterpremiär, så jag gick där ifrån och blev helt emo igen när jag såg en ensam kanin på Odenplan. Den försökte jag fånga för att ge till Annika. Needless to say så hade jag druckit vin.

Tips: Om ni ska äta brunch på Mosebacke (150 kronor å massa veggogrejer plus ännu mer köttgrejjer så klart) så ska ni komma dit antingen tidigt dvs 10.30, eller sent, dvs 13.00, eller på lördagarna. Alltså INTE vid 11.30 på lönesöndagen som vi gjorde.
Katarina blev lejonhona och knuffade en gubbe, och skrek på tre småtjejer som försökte ta vårt bord. Sen fick Moa hett tevatten på sitt lilla lilla fem-månaders-ben och fick åka till sjukhuset. Det var hemskt dramatiskt. Och vi fick ta med oss storebror Emil hem. Han är tre år och kallade mig för mamma (gulligt) å så kollade vi på musikaler. Jag valde ut de bästa numren å så tittade vi och njöt tillsammans.

En bra grej är att jag fått en del skrivet i helgen. Baksidan är att jag känner mig lika trött som innan helgen. Har det ens varit helg nu när jag tänker efter?

Sista OC

Men oh My. Igår såg jag och systra mi det sista avsnittet EVER av the OC. Det var precis så cheesy och stråkfyllt som man kunnat tänka sig ... men jag blev ändå emo och klämde fram en liten liten tår.
Jag tror att det är för att jag är så stört dålig på separationer - får ju separationsångest av att kasta soporna till och med - det är en seriös störning. Jag vet.
Men jag känner mig också lite sviken. Här har man följt dessa människors trassliga livsöden (med alkoholism, fängelse, fylleresor till Mexiko, lesbiska utflykter, flytt till husvagnscamping, dödsfall, födslar, överdoser och ja, fan allt man kan tänka sig). Serien har sannerligen inte alltid varit bra, men jag har stått ut. Tänkt att det blir nog bättre snart, å så småningom kommit in i den nya ploten, tråden, arken. Riktigt så fint som det var i första säsongen blev det aldrig igen. Men det har funnits höjdpunkter. Gud! När Julie Cooper inledde en affär med sin dotters ex-pojkvän. Eller när Seth klättrade upp på skolans kaffebardisk för att berätta om sin kärlek till Summer. Eller när Trey kom tillbaka och försökte sabba för alla. Eller när Ryans ex kom tillbaka och han gjorde slut med Marissa och började jobba på ett bygge för att styra upp att han skulle bli farsa. Eller när Julie smygstaratde en bordell i hennes och Kikis dateingfirma. Eller när Caleb drunknade i poolen. Eller när Ryan och Marissa blev utkastade från skolan och Taylor inledde en affär med rektorn. Eller hur sjukt stabila Kirsten och Sandy Cohen är (och hur retad jag blev på jobbet när jag outade att Sandy var mitt potential love-interrest i serien). Eller när Seth ritade Summer i sin serietidning och hon till sist fattade att han hjärtade henne. Å kyssen! När Seth och Summer kysser varandra i regnet och han har en spiderman-mask på sig.
Hmmm ... Jag kommer att sakna dom. Å jag kommer att sakna stranden. Å piren. Å båtklubben. Å deras hem.
I slutscenerna av sista avsnittet så visar man hur Ryan såg Marissa första gången. Hur han åkte förbi och hon stod utanför sitt hus och han bara skymtade henne i motljuset. Gud så vackert. Så gripande. Å nu är det slut. Slut.

Två sorters apa!

Två sorters apa. Nej, en sort men det är två av dom. Bilden är från Skansen för en vecka sen.

Den växer

Jag och syrran satt och pratade om låtar som växer v/s låtar som man gillar omedelbart. Det krävs väl inget genius för att fatta vilken kategori som håller i längden. Men i alla fall. The Arks melodifestivallåt är en sån som växer. Den växer som fan.

JT, alltså

Samtal 6.38 vid teknik/producentbordet utanför studio 13.
Lotta: - Har du sett vad Justin Timberlake har gjort?
Erika: - Nej ... ?
Lotta: - På P3 Populär igår pratade dom om det här ... du måste kolla ...
Erika: - Men vad gör han då?
Lotta surfar in på P3 Populärs hemsida: - Du måste kolla ... på med lurarna också.
Erika: - ... "Dick in a box"-länken? Det verkar ... lovande.



Erika: - Haha ... Åh! Han ser ju ut som han i BSB!
Lotta: - Ja! Donny! Donny hette han va?
Erika: - ...
Lotta: - Jag trodde att han var präktig, jag har alltid tänkt mig honom så. Nu har han tydligen lagt med det här i showen.
Erika: Grymt.

Kolla på showen.

Djurtema med kollegorna

Alltså. Jag har haft en av dom bästa BÄSTA dagarna _ever_ idag.
Sug på det här upplägget: Jag fick träffa Folklivsfanatikern Job OCH Katla "Sju sorters apa" OCH Kishti innan klockan ens hunnit slå nio ...

Sen fick jag hänga i en av apburarna på Skansen och bli fotogaferad med dvärgsilkesapor som var så gulliga att jag nästan dog. Dom var så små, och hade så små händer, å så åt dom små vindruvsbitar som jag fått för att locka småaporna till mig med. Ett tag hade jag en liten liten apa på huvudet och två på axeln.
Efteråt var jag så exalterad att jag bara hoppade och hoppade och ropade "Sju sorters apa" ”Sju sorters apa”. Hjärnan kokade av intrycken liksom. Det kan bero på att jag hade varit vaken sen klockan 03:15.
Hela bästa gänget blev fotograferade med olika sorters exotiska djur. Sjukt SJUKT coolt.
Bildbevis:

Först fotade Daniel sengångarna:

Sen fotograferades Martina med lemurer:

Å vi fick vara med i buren när dom matades. Magnus var sjukt peppad:

Olle fotograferades med en boa:
Å Frida med en liten liten krokodil:
Daneil med en leguan som rev honom. Köttsår:

Daniel skulle egentligen fotas med en apa, men den blev så rädd så rädd för blixten att det inte gick (PS. I förgrunden ser man Robinson-Bosse som hjälpte oss med djuren):
Magnus fotograferades med två sorters apor:

Favvolåt

Min nya favvo. Såå cute. För några veckor sedan närGermund Stenhag sa i P3 Populär att det var så här som Sissor Sisters BORDE låtit så tyckte jag att han var galen. Men han har ju för fan rätt! Nu älskar jag Grace Kelly.
Note: jag är alltså inte en early adopter.

Djuren faller ner och dör

Vad är det som händer?
Kommer till jobbet och mina kollegor har lagt två klipp från tidningarna om djur som "dödsstörtat" på Kolmården. Första fallet var för två år sen när en isbjörn som var 26 år blev lite ivrig och trillade och bröt lårbenshalsen - what to do? Kolmården döddade den.
Det andra fallet kommer från häromdagen då en giraff på Kolmården som skulle sövas trillade åt fel håll och bröt nacken ... Jag undrar om Kolmården verkligen borde få ha djur.

I alla fall. Jag surfar så in på Aftonbladets hemsida klockan 05:40 nu på morgonen. Å vad toppar dom sidan med. Jo, med en häst som fallit ihop och dött under en travtävling igår. Rubriken lyder "Här dödsstörtar travhästen".

Vad är det som händer? Djuren faller inte bara ner och dör. Dom dödsstörtar.
Apokalypsen är nära.

Så var det måndag igen. Va fan.

Vad fan. Jag hann knappt fatta att det var helg förrän väckaren ringde och klockan var 03:15 och det var dags att gå till jobbet igen.

Mental note: bli inte så full som du blev i fredags, särskilt inte när du jobbar morgon på måndagen. Att bli så full leder bara till ångest, främst en förlamande söndagsångest och en känsla av ”vart tog helgen vägen?”.

Fredagen innehöll följande beståndsdelar:
1. Jag blev bjuden på Jägermeister av två killar från Luleå när jag stod – ensam – i kön till Debaser Slussen för att få _inte_ se Eagles of death Metal. Flaskorna var små men alkoholen värmde gott.
2. Jag kände att jag kom en dansbandsskrudad medelålders man väldigt nära i en toalettkö på Torget. Är inte helt säker på att han kände det samma.
3. Att jag flashade mitt blindtarmsärr för en vakt på Debaser Medis för att jag skulle få komma in på Uffie. Det fick jag inte. Förnedrad.
4. Jag kände att jag kom två killar från Lappland väldigt nära när jag stod i ytterligare en kö. Det berodde på att en av killarna kom från Dorotea – fan, det är ju nästgårds till Åsele. Det tyckte jag var hur stort som helst. Jag sa att det var killar som dom som byggde landet. Det var väldigt pinsamt sagt så här i efterhand.
5. Att jag grät en skvätt när jag tänkte på att jag inte fick se Eagles of Death Metal och att Annika fattades mig. Eller så grät jag för att jag tänkte på att hon är så liten och gullig min lillasyster.
6. Jag fredsmäklade och gjorde så att en snubbe från Latinamerika inte fick spö av två vakter på Kvarnen. Dom ropade ”nu klipper vi honom” till varandra när dom sprang förbi mig. Jag ropade ”sluta” flera gånger väldigt högt. Då slutade dom. Killen från Latinamerika gav mig en kram.
7. Jag rev upp känslostormar när jag gjorde liknelser mellan Henrik och Seth Coen och Klara och Summer Roberts. Henrik och Klara var dom som jag var ute med hela den här kvällen. Henrik är förtjust i Klara och sa till mig att han var beredd att vänta för att få hennes kärlek. Hans historia grep mig, så jag gjorde en massa OC-referenser som slutade med att han stormade ut från Kvarnen. Sen skickade han ett sms till Klara där han sa – väldigt dramatiskt – att han inte ville se henne som ”bara en vän” och att han inte ville se henne igen. ”Aldrig mer” tror jag att de exakta orden var. Allt var mitt fel.
8. Jag åkte hem med ett taxibolag som jag var helt säker på var Taxi Kurir. Det var det inte. Nacos Taxi står det på mitt kvitto.
9. Jag blev bråksjuk när jag kom hem och bråkade så mycket på min stackars man att jag fick sova på soffan. Story of my life.

Resten av helgen hade jag ångest och försökte rätta till allt som hamnat lite snett.
Jag kämpar än.

FÖRE:

EFTER:

Vardagsmighty

Jag vill bara lansera ett nytt ord - Vardagsmighty. Det myntades av Stellan Egeland i Morgonpasset i morse när han skulle beskriva hur han kände sig efter att programmet hört av sig för att kolla om han kunde vara med i studion.

Vardagsmighty ... Väldigt användbart skulle jag säga.

Gå in och lyssna på intervjun med Stellan. Det är fan ta mig radiohistoria. Om ett produktionsbolag får tag på honom så kommer han lätt att få en egen tv-serie.

Han var med i sändningen typ 8.35

Här är bild på Stellan. Han custombygger hojar och bilar. Å är raggare från Skogås:

One down ...

Yes! Första dagen som morgonproddare är avklarad och det gick ... fint! Men herre GUD vad nervös och orolig jag var i natt. Jag drömde sååå många stressdrömmar att, ja, jag vet inte ... men jag vaknade och var helt genomsvettig.
Allt gick så bra för att jag har så proffsiga och begåvade kollegor. Jag säger som min gamla klassis som hade varit utbytesstudent i USA. I'm in awe.
På bilden ser man hur jag sitter med körschemat framför mig, å så är det teknikern Lotta som sitter bredvid mig.

Nu har jag sovit lite och ska snart kolla lite på den fantastiska serien "Brothers and Sisters". Vad jag vet så har inte någon svensk kanal köpt in den än. Men det lär dom göra snart. Tips! Tips!
Det är Calista Flockharts comebackserie, å den handlar om en stooor familj där alla barnen vuxit upp och dom försöker leva något sorts vuxen-liv. Det går sådär, för alla barnen är sjukt hårt bundna till mamman (som spelas av Sally Field) och till familjeföretaget (som hamnat i enorm ekonomisk knipa efter att pappan latchat bort 15 miljoner och sedan dött).
Serien är väldigt fin. Det är en såndär serie som gör att jag - som trodde att jag kanske inte nödvändigtvis ens ville ha barn - helt plötsligt kommer på mig själv med att under helgfrukosten ta upp med maken att "det kanske inte skulle vara så dumt med FEM barn?", "Jodå, vi hinner - har du hört talas om adoption?", "Vaddå vill inte? Men jag VILL ju ha fem barn, jag vill jag vill jag vill."

Fler skådisar i serien är Ron Rifkin (Sloan från Alias), Rachel Griffiths (Brenda från Six Feet Under), Patricia Wettig (från 30 something, Prison Break och Alias) och ... ja, men typ stört bra casting.
Som sagt. Tips! Tips!