Pueblo Acintilado

Hola!
Sitter just nu på en severing inne på vårt semestertillhåll och kommer inte riktigt igång med mitt skrivande. Jag är lite kaffestissig efter att ha hällt i mig en stark STARK cortado (liten kaffe med lite mjölk) och det spritter i hela kroppen.

Dagen började vid poolen, men det var alldeles för varmt, så vi tog bilen ner till stranden i El Campello för ett dopp i havet. Vågorna var skyhöga och jag magsurfade flera meter. Jag har nu sand som skaver i bikinin och saltvatten som svider lite i hårbottnen.

När jag vaknade i morse upptäckte jag lite förvånad att jag hade blivit konstigt, liksom lite fläckigt brun i ansiktet och på insidan armarna. Det visade sig att hudcremen jag köpt på Carrefour var en brun utan sol. Det är inte bra, eller snyggt, att smörja in sig med brun utan sol när man inte vet att det är just det man smörjer in sig med. Hmmm. Det försvinner väl får jag hoppas.

Vi bor på en flott resort med gulliga små hus och underbara poolområden. Personalen är klädda i svarta västar och vita stärkta skjortor. Det känns som att vara med i Dirty Dancing. Det enda som saknas är en hunkig Johnny (fast jag låtsas att Uffe är honom ibland) och galna scenframträdanden med min syster utklädd till sjöjungfru. Men vi fick åka golfvagn till rummet för att slippa gå med bagaget. Och de tre unga amerikanskorna som bor här har tillräckligt med dramatiska gräl för att stämningen ska vara som på film.

Igår åt vi en fantastisk middag på en av resortens restauranger. Det visade sig dessutom bli en av de mest underhållande kvällarna i mitt liv tror jag. Värdinnan var spaniens motsvarighet till Basil Falwty. Hon sprang runt, helt förvirrad och gapade och skrek på sin stackars personal, medan hon skapade kaos genom att ta upp beställningar som hon avbröt mitt i för att vända sig till nästa bord för att fråga om maten smakade bra. Sen lyckades hon slå till en kvinna med en rullstol som hon kånkade in. Hon dog fel kort när det var dags att betala, och våra bordsgrannar fick sin entrédrink lagom till efterrätten. Hela tiden muttrade hon och tillrättavisade sin personal, medan hon konstant bad om ursäkt till alla gästerna. Needless to say så var det ju de som hade koll och fick räta till alla problem hon skapade.

Okej. Nu är det dags att ta tag i skrivandet. Det känns lite konstigt, men samtidigt glamouröst att sitta här i den flotta bar-serveringen och skriva om drag queens. Men så ser mitt liv ut just nu.

http://www.hotelpuebloacantilado.com/index.english.html

Nya livet 2.0

Vad läskigt fort man anpassar sig till sin nya livsstil. Jag är inne på vecka två av skrivande nu och jag har nästan glömt hur det är att jobba.
Så här ser mina dagar ut.
Vaknar.
Äter frukost (gröt och kaffe) och läser DN mendan jag lyssnar på Morgonpasset i P3 med Martina Thun.
Har svårt att komma igång att skriva.
Har skrivångest.
Vankar runt, men duschar inte.
Lyssnar koncentrerat på Morgonpasset i P3 med Martina Thun.
Överslår med mig själv om det inte vore på sin plats att ta idag ledigt.
Kommer fram till att jag inte har råd att strunta i att skriva.
Vankar runt lite till.
Funderar på att ta en promenad.
Upptäcker att Martina håller på att avrunda Morgonpassets sändning.
Får panik. Va?! Är klockan redan tio?! Hur kunde hela förmiddagen bara försvinna så där?!
Övervinner skrivångesten genom att skriva om något annat än haggor. Till exempel ett blogginlägg.

Åsa med Ulrika och Erika (bilden är snodd från Helle Kleins blogg)

Jag var för övrigt på ett mycket trevligt boksläpp igår. Det var Aftonbladets ledarskribent, den sjukt coola och begåvade Åsa Petersens bok Bortom Normen 2.0 som äääntligen är klar. Hon och jag hade ett väldigt bra samtal för någon månad sedan. Jag skulle egentligen bara ringa henne för att boka henne som gäst till programmet. Men när vi pratade kände jag hur liten och förvirrad jag var mitt skrivande. Hon höll på med korrektur. Så jag ropade ut ett hjälp! Åsa var som den tryggaste klippan, sa lugnande saker till mig, och hade vi setts irl hade hon strukit mig ömt över huvudet. Det var fint. Så igår fick jag äntligen träffa henne på hennes bokmingel på förlaget.
Vi pratade om det där samtalet igår, och hon lovade mig att vara min ångestmentor nu under mitt skivande. Fatta! Jag har en mentor. En ångestmentor. Det är stort.

Det var bra för mig att komma ut lite igår. Jag och min fabulösa korridorskollega Anders gick sen till Berlin och åt en fin-fin middag. Det var som en dröm. Vi pratade trädgårdar, skrivångest och framtid.