Elva minuter efter utsatt tid, klockan 19:41 stod hon där på scen. Dolly Parton, livs levande. Jag och min syster tappade andan båda två för det kändes så overkligt.
Tidigare på dagen när vi drack te i en jättevacker te-salong i Nationalgalleriet satt vi och pratade om Dolly och konserten. Hur skulle det bli. Vi önskade låtar och undrade om hon skulle säga alla de där sakerna som man hört henne säga så många gånger. Och oh, yes! Hon hann knappt avsluta första sången innan hon sa att hon är så tacksam över att vi spenderar så mycket pengar på henne för ”det kostar att se så här billig ut” haha.
Tredje låten var Jolene och då brast allt. Jag grät, det blev FÖR mäktigt och allt var så vackert och stort. Det var första, men inte sista gången under konserten som jag blev så gripen att tårar föll. Hon sjöng Coat of many colors och jag tänkte på mamma och hur mycket hon tycker om den sången och jag tog in texten och jag grät. Hon sjöng I will always love you och jag tänkte på Yves och hur jag alltid kommer att älska honom och jag grät.
En man vrålade ”I love you Dolly” och hon svarade ”Oh, I love you to, but I told you to stay in the truck”. Å en annan man skrek att han älskade henne. Han skrek så att rösten sprack, och då svarade hon ”I love you to, but don’t go hurting yourself”.
Hon sa att vi var den bästa publiken hon hittills på turnén och fast man vet att hon säkert säger så på varje konsert så sa hon det ändå på ett sånt sätt att man trodde henne. För man vill tro henne.
Gud! Vad jag älskar Dolly.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
haha ulrika berättade att hon såg en av dom som skrek och det var en kvinna med mycket mörk röst!!
Åh, vad härligt det låter! Önskar så att man hade haft biljetter till nån av konserterna men tur att du levandegör så bra så man fick uppleva lite av känslan i alla fall :). Ha en superfin helg, kram!
Skicka en kommentar