Officiellt åkte hon till Afrika för att arbeta med ett välgörenhetsprojekt för AIDS-drabbade barn. Men mer troligt är att hon åkte till Afrika för att hitta den nya modeaccessoaren 2006. ”Black babys makes white skin look so bright”. Så kan man tänka sig att Madonna tänker. Kanske.
Å har Madonna en, så vill Britney också ha en. Och vill Britney ha … ja, då dör väl hypen i och för sig. Men det är ju inte utan att man tänker att ett afrikanskt barn är den nya Chihuahuan. Snart skaffar väl Paris sig en.
Å många är besvikna på Madonnas tilltag. Det är jag med. För Madonna har väl hoppat på Afrikagrejen lite sent ändå? Det får man väl ändå säga. Hon har ju annars varit så bra på att sticka upp fingret i luften för att känna vart trenderna gått. Men den här gången ligger hon långt efter dom riktiga markbrytarna Bono och Oprah. Kanske är det därför hon tagit det hela några snäpp längre? Hennes taktik är ju lite mer hands-on, om man säger så. Innan Mads adopterat grabben förnekade hennes presskvinna en adoption och sa att ”man kan snarare säga att hon hjälper en hel nations barn”. Det känns ju liiite läskigt. Jag är orolig att den forne sexgudinnan och justify-my-love-loppan ska go totally Mia Farrow on us och BOKSTAVLIGEN ”rädda en hel nation”. Hon har ju pengarna.
Samtidigt är det ju så att listan på amerikanska kändisar som engagerar sig i Afrika bara ökar: Gwyneth Paltrow, Alicia Keys, Richard Gere och Sara Jessica Parker är bara några av dom som med målade ansikten var frontfigurer i kampanjen ”I am African” i augusti i år. Det ädla syftet var att rädda Afrikas barn såklart.
Andra kändisar som snöat in på Afrika är George Clooney som talade till FN:s säkerhetsråd i september om krisen i Darfur, Meg Ryan som har gjort volontärarbete i Afrika, och The Balck Eyed Peas som MTV gjorde en special om när de hade en gratisspelning i Sydafrika och dansade med små afrikanska barn.
PR-gurusar säger att kändisarna har getts en enorm möjligthet att sätta fokus på olika saker. För där kändisarna är där finns också paparazzis. Och bilder i tidningen är lika med makt. Och det verkar som att det stämmer: Den mesta av mesta när det kommer till att rädda Afrika – Angelina Jolie – hennes val att föda dottern Shilo i Afrika har visat sig bli en ekonomisk boom för Namibia: inte bara det att paret har donerat enorma summor pengar. Turismen har även ökat.
Men det här är inte första gången som amerikanska kändisar lägger ner stor möda och energi på att fokusera sin energi på Afrika. 1985 samlade Michael Jackson och Lionel Richie ihop artisteliten för att spela in ”We are the World” i ett projekt dom kallade USA for Africa. Syftet var att rädda Afrika såklart. Och året innan samlade Bob Geldof ihop Storbritanniens superstjärnor för att samla in pengar till de svältande i Etiopien. De sjöng “Do They Know It's Christmas?”, och inte ett öga var torrt.
Folk som har koll på grejer i USA säger att Madonnas adoption och Gwyneths rop ”Jag är Afrikan” har inneburit dödsstöten för Afrika som kändis-välgörenhets-ställe. Att hjälpa Afrika är numer bara patetiskt.
torsdag, oktober 26, 2006
Önskelista
Ja, det är väl lika bra att påbörja en önskelista.
Det är ju både inflytt och jul snart. Hehe.
* Snygg radio till köket. En liten vit skulle göra sig fint i köket
* Taklampor.
* Lyxiga handtvålar med pump
* Leila Lindholms nya kokbok.
* Lyxiga doftljus. (tex Tocca/Mrs H)
* Rökelse.
* Ram från Lagerhouse (svart ”antik” med mycket snirklar)
måndag, oktober 23, 2006
Ledsen igen
Jag blir så ledsen. Vår hantis Andrei och hans fru Svetlana och deras son Anton får inte stanna kvar i Sverige. Dom har fått avslag från Migrationsverket och nu måste dom tillbaka till Ukraina trots att han och hans fru har bott i Sverige i fyra år och på den tiden lärt sig svenska och startat en framgångsrik bygg- och renoveringsfirma. Dom har massor av jobb på gång, och massor av jobb som redan är igång. Det är ju helt galet.
Exakt när dom måste åka vet dom inte. ”Ärendet är nu en polissak”, så polisen kommer att kontakta dom om dom inte åker. Det kan vara om en vecka eller om en månad. Och dom har en baby som är tre månader …
Livet är jävligt jävligt orättvist. Och jag är så ledsen att jag gråter framför datorn igen.
Exakt när dom måste åka vet dom inte. ”Ärendet är nu en polissak”, så polisen kommer att kontakta dom om dom inte åker. Det kan vara om en vecka eller om en månad. Och dom har en baby som är tre månader …
Livet är jävligt jävligt orättvist. Och jag är så ledsen att jag gråter framför datorn igen.
Emo chick
Jag är så jäkla emo just nu. Jag vet inte vad det är. Jag känner mig som den där konstnären Bengt Elde (han som har butik på Drottninggatan) som satt i TV4:s morgonsoffa för några veckor sen och bara grinade hela tiden för att han blivit så emo av att äta hormoner. För att förtydliga: han äter hormoner för att bekämpa prostatacancer och det har gjort att han kommit i kontakt med sina känslor. Och för att förtydliga igen: jag äter inte hormoner för att bekämpa cancer. Jag har bara spårat ur.
I alla fall. Jag har väldigt nära till tårarna hela tiden nu. Under det senaste dygnet har jag gråtit tre gånger, och nästan börjat gråta två gånger.
10:15 Sön
Spice Girls Wannabe går igång på MTV. Det var så fint att se dom igen. Och så tänkte jag på hur mycket dom måste ha betytt för alla unga tjejer som växte upp med dom i mitten av 90-talet. Då blev allt så där stort, och livet blev stort, och jag såg hur allt hängde samman, och då svämmade allt liksom bara över och så satt jag där med tårarna trillandes nedför kinderna.
16:10 Sön
Vi var på Toris hela dagen och slipade lister och bredspacklade väggar och jag blev så trött att jag höll på att börja gråta för att jag var så förbannat less på att renovera.
17:35 Sön
Final i Destination: 1 miljon på TV3. Det är det där helt värdelösa såpan som handlar om att några amerikanska par ska ta sig runt hela världen och lösa olika uppdrag för att till sist kunna vinna en miljon dollar. Upplösningen var i San Francisco och då blev jag helt emo över det och började grina igen. Jag längtar till SF så mycket att jag blir helt sjuk. Så att titta på programmet var rent självplågeri. Men jag kunde inte låta bli. Jag kanske är masochist i alla fall. Annika kom in och sa ”Men, har du sålt smöret och tappat pengarna?”. Det kallas rough love. Den kommer från norrland.
08:35 Mån
När jag kom till jobbet idag berättade Karin att hon varit i Budapest och att hon INTE köpte en massa saker när hon var där. Hon har prydnadssaksförbud. Hon berättade att hon INTE köpt en babuschka, en sån där fin trä-tant som det bor mindre och mindre likadana tanter i. Då höll jag på att börja gråta för att babuschkor är så fina och för att det var så synd att Karin inte köpt någon. Det är ungefär i det här läget som jag börjar fatta att jag officiellt har spårat ur.
08:50 Mån
Thorbjörn berättar att han och hans fjälla ska åka till Italien nästa helg och mysa och ha det bra. Jag blev så avundsjuk att jag trillade över kanten, bägaren rann över, och tårarna var ett faktum. Thorbjörn, Klara och Karin verkade bli lite obekväma över mitt öppna känsloliv. Det blev lite tryckt stämning på redaktionen. Spänt liksom. Så jag fick samla mig och gå in till min dator på Front. Sen dess har jag inte grinat.
Så, vad kommer då det här ifrån? Jag tror att det kan bero på:
1. Som i Eldes fall Hormoner. Jag vet, jag greppar efter halmstrån. Men jag har faktiskt en ägglossningshormonöverdos. Tror jag.
2. Eller som i så många andra fall Trötthet. Den här helgen har jag inte sovit så mycket. Jag har slipat färg till förbannelse och sen var jag ute och jobbade hela lördagsnatten. Jag tänkte att jag skulle sova på lördagen på dan eller på söndagen på dan. Men det hann jag aldrig. Jag bara skrapade skrapade färg skrapade färg skrapade färg. Och var speedad och kollade på Weeds.
Jag hoppas mycket på att det här ska gå över. Jag blir ju inte så vacker när jag gråter. Mer uppsvälld och rödögd. Och så gör jag andra människor obekväma.
Jag ska lägga mig i tid ikväll.
I alla fall. Jag har väldigt nära till tårarna hela tiden nu. Under det senaste dygnet har jag gråtit tre gånger, och nästan börjat gråta två gånger.
10:15 Sön
Spice Girls Wannabe går igång på MTV. Det var så fint att se dom igen. Och så tänkte jag på hur mycket dom måste ha betytt för alla unga tjejer som växte upp med dom i mitten av 90-talet. Då blev allt så där stort, och livet blev stort, och jag såg hur allt hängde samman, och då svämmade allt liksom bara över och så satt jag där med tårarna trillandes nedför kinderna.
16:10 Sön
Vi var på Toris hela dagen och slipade lister och bredspacklade väggar och jag blev så trött att jag höll på att börja gråta för att jag var så förbannat less på att renovera.
17:35 Sön
Final i Destination: 1 miljon på TV3. Det är det där helt värdelösa såpan som handlar om att några amerikanska par ska ta sig runt hela världen och lösa olika uppdrag för att till sist kunna vinna en miljon dollar. Upplösningen var i San Francisco och då blev jag helt emo över det och började grina igen. Jag längtar till SF så mycket att jag blir helt sjuk. Så att titta på programmet var rent självplågeri. Men jag kunde inte låta bli. Jag kanske är masochist i alla fall. Annika kom in och sa ”Men, har du sålt smöret och tappat pengarna?”. Det kallas rough love. Den kommer från norrland.
08:35 Mån
När jag kom till jobbet idag berättade Karin att hon varit i Budapest och att hon INTE köpte en massa saker när hon var där. Hon har prydnadssaksförbud. Hon berättade att hon INTE köpt en babuschka, en sån där fin trä-tant som det bor mindre och mindre likadana tanter i. Då höll jag på att börja gråta för att babuschkor är så fina och för att det var så synd att Karin inte köpt någon. Det är ungefär i det här läget som jag börjar fatta att jag officiellt har spårat ur.
08:50 Mån
Thorbjörn berättar att han och hans fjälla ska åka till Italien nästa helg och mysa och ha det bra. Jag blev så avundsjuk att jag trillade över kanten, bägaren rann över, och tårarna var ett faktum. Thorbjörn, Klara och Karin verkade bli lite obekväma över mitt öppna känsloliv. Det blev lite tryckt stämning på redaktionen. Spänt liksom. Så jag fick samla mig och gå in till min dator på Front. Sen dess har jag inte grinat.
Så, vad kommer då det här ifrån? Jag tror att det kan bero på:
1. Som i Eldes fall Hormoner. Jag vet, jag greppar efter halmstrån. Men jag har faktiskt en ägglossningshormonöverdos. Tror jag.
2. Eller som i så många andra fall Trötthet. Den här helgen har jag inte sovit så mycket. Jag har slipat färg till förbannelse och sen var jag ute och jobbade hela lördagsnatten. Jag tänkte att jag skulle sova på lördagen på dan eller på söndagen på dan. Men det hann jag aldrig. Jag bara skrapade skrapade färg skrapade färg skrapade färg. Och var speedad och kollade på Weeds.
Jag hoppas mycket på att det här ska gå över. Jag blir ju inte så vacker när jag gråter. Mer uppsvälld och rödögd. Och så gör jag andra människor obekväma.
Jag ska lägga mig i tid ikväll.
fredag, oktober 20, 2006
Lasse Lasse Liten
Jag har tänkt ganska mycket på Leijonborg på senaste tiden. Eller egentligen är det nog mer en månad kanske. Jag har tänkt på honom sen han berättade i en intervju att han lever ensam i en lägenhet i Stockholm. Några detaljer kring lägenheten eller ensamheten lämnade han inte och det har fått mig att bli lite bekymrad.
Jag fantiserar om att han bor i en sekelskiftestvåa på Kungsholmen – ”det är ju bra, nära allt” säger han till vänner och kollegor. Han har ett litet kök, med plats för bara ett litet bord ”mer behövs ju inte”. Ett sovrum som hans barn får ha dom dagar när Leijonborg har hand om honom. Och så har han ett långsmalt vardagsrum med fönster längst ner på den bortre kortväggen. Till höger står en soffa som han köpt på Room, och framför den ett smalt soffbord. På den vänstra väggen har han en flat-screen-TV (som han köpte efter skilsmässan). Jag fantiserar om hur han kommer hem på kvällen efter en lång dag i Riksdagen, och hur han har köpt med sig lite hämtmat från Thaistället lite längre ner på gatan. Så sätter han sig i soffan och slår på TV:n. Han svär lite över att det inte är så enkelt att äta med pinnar och titta på TV samtidigt. Men han kämpar på liksom. ”Det är inte så jäkla enkelt. Livet alltså”.
Igår intervjuade min kollega Jonas honom. När han kom tillbaka till redaktionen berättade han att Leijonborg har blivit lite plufsig. ”Det verkar som att Leijonborg har tagit dom kilo som Reinis gått ner”, sa han. Då berättade jag om mina fantasier om Leijonborg. Hur jag tror att han känner sig så förtvivlat ensam ibland, och hur han äter Thaimat direkt ur take-away-lådan i soffan. Och att jag tänker att han troligtvis inte hade någon att gråta ut hos när Leijongate pågick. Och hur tom och ensam han känner sig nu när han kommer hem och är helt utarbetad (eftersom att han nu fått sitta på två ministerposter efter att Stegö-Chiló avgått) och inte har någon att prata med innan han somnar. Kanske sjunger han lite för att trösta sig själv?
"Världen är så stor så stor / Lasse Lasse liten / Större än man nånsin tror / Lasse Lasse liten"
Imorse när jag kom till redaktionen så sa Jonas att han hade tänkt hela kvällen på vad jag sagt. Och att han under intervjun tyckt att Leijonborg såg sliten ut, men att han nu fattat att det nog var sorg han såg i forne Leijonkungens ögon.
Stackars, stackars Leijonborg. Han verkar behöva en kram.
Jag fantiserar om att han bor i en sekelskiftestvåa på Kungsholmen – ”det är ju bra, nära allt” säger han till vänner och kollegor. Han har ett litet kök, med plats för bara ett litet bord ”mer behövs ju inte”. Ett sovrum som hans barn får ha dom dagar när Leijonborg har hand om honom. Och så har han ett långsmalt vardagsrum med fönster längst ner på den bortre kortväggen. Till höger står en soffa som han köpt på Room, och framför den ett smalt soffbord. På den vänstra väggen har han en flat-screen-TV (som han köpte efter skilsmässan). Jag fantiserar om hur han kommer hem på kvällen efter en lång dag i Riksdagen, och hur han har köpt med sig lite hämtmat från Thaistället lite längre ner på gatan. Så sätter han sig i soffan och slår på TV:n. Han svär lite över att det inte är så enkelt att äta med pinnar och titta på TV samtidigt. Men han kämpar på liksom. ”Det är inte så jäkla enkelt. Livet alltså”.
Igår intervjuade min kollega Jonas honom. När han kom tillbaka till redaktionen berättade han att Leijonborg har blivit lite plufsig. ”Det verkar som att Leijonborg har tagit dom kilo som Reinis gått ner”, sa han. Då berättade jag om mina fantasier om Leijonborg. Hur jag tror att han känner sig så förtvivlat ensam ibland, och hur han äter Thaimat direkt ur take-away-lådan i soffan. Och att jag tänker att han troligtvis inte hade någon att gråta ut hos när Leijongate pågick. Och hur tom och ensam han känner sig nu när han kommer hem och är helt utarbetad (eftersom att han nu fått sitta på två ministerposter efter att Stegö-Chiló avgått) och inte har någon att prata med innan han somnar. Kanske sjunger han lite för att trösta sig själv?
"Världen är så stor så stor / Lasse Lasse liten / Större än man nånsin tror / Lasse Lasse liten"
Imorse när jag kom till redaktionen så sa Jonas att han hade tänkt hela kvällen på vad jag sagt. Och att han under intervjun tyckt att Leijonborg såg sliten ut, men att han nu fattat att det nog var sorg han såg i forne Leijonkungens ögon.
Stackars, stackars Leijonborg. Han verkar behöva en kram.
torsdag, oktober 19, 2006
Drömmar om adeln
Sitter på jobbet och lyssnar på Lantz. Det handlar om adeln. Vilka fördelar det finns med att vara adlig å så. Erika von der Fiore skulle jag vilja heta om jag var adlig. Oh! Det får mig att tänka på när jag hade en flirt med en av dom adligaste sprättarna i stan.
När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.
En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).
Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.
Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.
Solidariska kramar kamrater
När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.
En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).
Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.
Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.
Solidariska kramar kamrater
tisdag, oktober 17, 2006
Så nära men ändå så långt borta
Det går så sakteliga framåt på Torsgatan. Eller så jäkla sakta går det väl egentligen inte, men jag är lite otålig. Det känns som att vi hållit på med renoveringen i femtio år … men i själva verket är det väl bara en si-så-där fyra veckor. Men jag vill flytta in. Det kommer bli så mysigt och trevligt och fint. Jag fick visserligen lite ångest när jag kom på att vi ju faktiskt också måste FLYTTA – dvs flytta alla grejer – innan allt är klart. Men det ordnar sig nog.
I helgen var jag och Uffe och Dulle i lägenheten och skrapade färg från fönsternischerna. Alltså Dulle. Vilken klippa! Det är så sjukt tungt att skrapa för man använder ju muskler som man kanske inte riktigt visste om att man hade. Utan henne hade jag nog dött. På två dagar hann vi med nästan två hela fönster. Två.
Å självklart hann vi med två turer till IKEA och ett till Silvan. Tydligen behöver man ha dosor till strömbrytarna. Det är så mycket småsaker som i normala fall bara finns i ett hem, som vi – genom Andrei – fattat att någon jäkel måste åka och köpa. Inköpslistan för helgen såg ut så här:
1 st dörr till 60 cm köksskåp
2 st draglådejox till köksskåp
1 st belysning till köksbänk
24 st handtag till köksskåp
4 meter täcklist
2 förp torrbollar
1 st dosa till väggarmatur hall
Självklart glömde vi att köpa gångjärn till ena dörren, och fronter till två av draglådejoxarna. Därav TVÅ turer till IKEA. Jag börjar hata IKEA, och vägen till IKEA, och vägen från IKEA.
Något jag tidigare hatat men nu bara inte orkar bry mig om är fukten i badrummet. Vi har nu ”tagit kontroll” över fuktsituationen. Vi bygger in skiten. För att bli av med fukten måste vi annars riva hela huset, typ. Det tyckte jag lät lite väl överdrivet så vi gör som alla andra i huset – vi agerar som att det inte är ett problem. Så får vi väl se.
Igår när jag var förbi lägenheten på väg hem från en intervju så hittade jag Igor i vårt sovrum ivrigt skrapande tapet från våra väggar. Han är som den där gotlänningen i Room service som aldrig får gå hem på kvällarna utan som bara jobbar och jobbar och jobbar. Vi hade ett förvirrat samtal när vi utan att kunna ett ord på samma språk ändå försökte prata om renoveringen. Det hade något med dörrar att göra. Tror jag.
Bilder på hallgolv, kök och arbetsrum:
I helgen var jag och Uffe och Dulle i lägenheten och skrapade färg från fönsternischerna. Alltså Dulle. Vilken klippa! Det är så sjukt tungt att skrapa för man använder ju muskler som man kanske inte riktigt visste om att man hade. Utan henne hade jag nog dött. På två dagar hann vi med nästan två hela fönster. Två.
Å självklart hann vi med två turer till IKEA och ett till Silvan. Tydligen behöver man ha dosor till strömbrytarna. Det är så mycket småsaker som i normala fall bara finns i ett hem, som vi – genom Andrei – fattat att någon jäkel måste åka och köpa. Inköpslistan för helgen såg ut så här:
1 st dörr till 60 cm köksskåp
2 st draglådejox till köksskåp
1 st belysning till köksbänk
24 st handtag till köksskåp
4 meter täcklist
2 förp torrbollar
1 st dosa till väggarmatur hall
Självklart glömde vi att köpa gångjärn till ena dörren, och fronter till två av draglådejoxarna. Därav TVÅ turer till IKEA. Jag börjar hata IKEA, och vägen till IKEA, och vägen från IKEA.
Något jag tidigare hatat men nu bara inte orkar bry mig om är fukten i badrummet. Vi har nu ”tagit kontroll” över fuktsituationen. Vi bygger in skiten. För att bli av med fukten måste vi annars riva hela huset, typ. Det tyckte jag lät lite väl överdrivet så vi gör som alla andra i huset – vi agerar som att det inte är ett problem. Så får vi väl se.
Igår när jag var förbi lägenheten på väg hem från en intervju så hittade jag Igor i vårt sovrum ivrigt skrapande tapet från våra väggar. Han är som den där gotlänningen i Room service som aldrig får gå hem på kvällarna utan som bara jobbar och jobbar och jobbar. Vi hade ett förvirrat samtal när vi utan att kunna ett ord på samma språk ändå försökte prata om renoveringen. Det hade något med dörrar att göra. Tror jag.
Bilder på hallgolv, kök och arbetsrum:
torsdag, oktober 12, 2006
Fönsterspeglar och fukt
I förrgår hade vi Big Time DRAMA på Toris. Hantisarna från alla de tre olika lägenheterna som renoveras på 49:an – på en sammanlagd summa av nio – stod i lägenheten och kom med mer eller mindre kvalificerade gissningar om varifrån FUKTEN i badrummet kom ifrån. Fuktspärren hade släppt och gipset bakom var helt genom-moist. Mysko. Men det var ju dags för att ta aktion och ringa in alla möjliga berörda. Grannar fick komma in från viktiga jobbmöten för att försäkra sig om att det inte var från deras lägenheter som vattnet kom. Fuktmätare kördes in från söder för att hitta felet. I tumultet kom jag och en av hantisarna – Tobbe heter han och är för övrigt den som tätat våra kakelugnar – fram till den bästa teorin. Fukt-situationen i badrummet, beror förmodligen på att våra hantisar varit lite ivriga med att sätta upp gipsskivor på en vägg som troligtvis inte torkat klart (den var spacklad/cement-spacklad) Så just nu håller Andrei och co på och torkar ur badrummet. Och idag får vi veta när väggen är tillräckligt torr för att kakla.
Annars går arbetet framåt. Kakelugnarna är klara. Köket är klart så gott som, och våra fina vitvaror har kommit ... å golvisarna – som ska slipa våra vackra trägolv – ska vi boka idag. I helgen var jag och Uffe och Annika och Åsa G i lägenheten för att slipa tapetlister och förbereda för målning. Det verkar inte bli riktigt lika lätt och enkelt som jag hade hoppats på. Väggarna är ju från i början av seklet och det märks på det sättet att på vissa ställen lossnade hela tapetvåder. Så vi får helt enkelt försöka ta bort ALL tapet och sätta på såndär Microlit-duk som håller puts och väggar på plats. Och som en bonus upptäckte vi att vi har vackra speglar runt alla fönster, men som just nu mest består av bitvis flagnad färg. Och självklart sitter viss färg som sten. Så nu vet vi ju vad vi har att göra i helgen.
På jobbet är det bra. Det känns så naturligt att vara här. Jag njuter av att ha så fina och roliga kollegor. Dom är så bra – alla är helt engagerade i min renovering så jag kan frossa i det även fast jag är här. Luvely.
Å en annan sjukt rolig grej som hänt är att jag ska få träffa en av mina största idoler för en intervju! Jag ska möta Richard Dyer i nästa vecka på Torget för att snacka gaykultur och fag hags. Nu börjar jag verkligen närma mig sanningens bleka timme. Det är dags att posta iväg min synopsis för att göra drömmen verklig. Jag håller alla tummar och ber en bön för att det här ska gå vägen.
Ett litet boktips vill jag också dela med mig av: "Tur eller otur" av Richard Wiseman. Den är helt fantastiskt underhållande och rolig, och full av övningar och uppgifter för att öka turen i människornas liv. Det är en faktabok, som har övertygat mig om att jag är en kvinna som lever ett mycket tursamt liv. Det kanske låter lite flummigt men vafan. Den är grym. Den säger ju att jag har tur!
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146204806
Annars går arbetet framåt. Kakelugnarna är klara. Köket är klart så gott som, och våra fina vitvaror har kommit ... å golvisarna – som ska slipa våra vackra trägolv – ska vi boka idag. I helgen var jag och Uffe och Annika och Åsa G i lägenheten för att slipa tapetlister och förbereda för målning. Det verkar inte bli riktigt lika lätt och enkelt som jag hade hoppats på. Väggarna är ju från i början av seklet och det märks på det sättet att på vissa ställen lossnade hela tapetvåder. Så vi får helt enkelt försöka ta bort ALL tapet och sätta på såndär Microlit-duk som håller puts och väggar på plats. Och som en bonus upptäckte vi att vi har vackra speglar runt alla fönster, men som just nu mest består av bitvis flagnad färg. Och självklart sitter viss färg som sten. Så nu vet vi ju vad vi har att göra i helgen.
På jobbet är det bra. Det känns så naturligt att vara här. Jag njuter av att ha så fina och roliga kollegor. Dom är så bra – alla är helt engagerade i min renovering så jag kan frossa i det även fast jag är här. Luvely.
Å en annan sjukt rolig grej som hänt är att jag ska få träffa en av mina största idoler för en intervju! Jag ska möta Richard Dyer i nästa vecka på Torget för att snacka gaykultur och fag hags. Nu börjar jag verkligen närma mig sanningens bleka timme. Det är dags att posta iväg min synopsis för att göra drömmen verklig. Jag håller alla tummar och ber en bön för att det här ska gå vägen.
Ett litet boktips vill jag också dela med mig av: "Tur eller otur" av Richard Wiseman. Den är helt fantastiskt underhållande och rolig, och full av övningar och uppgifter för att öka turen i människornas liv. Det är en faktabok, som har övertygat mig om att jag är en kvinna som lever ett mycket tursamt liv. Det kanske låter lite flummigt men vafan. Den är grym. Den säger ju att jag har tur!
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146204806
fredag, september 29, 2006
Tapethimmel och spishelvete
Idag öppnade min kollega Amanda upp heavens gate ... http://www.cole-and-son.com/ OMG vilket ställe! Där kommer jag att hitta dom tapeter vi ska ha i vardagsrummet … och det är ju även dom som har orchidétapeten som jag redan valt till hallen. Men på hemsidan upptäckte jag att det fanns i en massa olika färger. Vi har ju bestämt oss för att bara tapetsera i vardis och lite i hallen å låta dom andra rummen vara bara målade. Vi vill låta kakelugnarna vara det som tar upp uppmärksamheten i dom rummen. Mönstrad tapet mot vår galna bruna master-piece till kakelugn känns ju … overkill. Minst sagt. Tapetfirman finns representerade i Alvik … så dit ska vi ju så klart. http://www.alviksmaleri.se/maleributiken/
Men kanske inte den här helgen. För DEN HÄR HELGEN ska vi till Bauhaus igen för att köpa toalettstol, blandare till handfatet och någon sorts jäkla väggplatta som man måste ha till
blandaren till badkaret. Å så ska vi till IKEA för att köpa städskåp, badrums-underskåp och en träskiva till handfatet (som kommer om två veckor … vi har beställt … var slut på Bauhaus.) Och så har det tydligen redan blivit dags att latcha fram en spis och kyl plus frys. Kyl och frys har vi valt, och min underbara mamma ska hjälpa oss att finansiera dom. Det känns fantastiskt för vi hade bestämt oss för att vänta med just kyl/frys eftersom allt det här blir så förbannat dyrt. Å jag hade ångest över att behöva ha vår mat i gamling-drägglet (förlåt att det låter lite taskigt men det är ju sant). Men nu kan jag släppa den ångesten. Tack mamma! Men spis … det slarvade jag bara förbi när vi körde vit-varu-racet förra helgen. Jag o r k a d e bara inte med det också. Men så … igår när jag och Katarina var förbi på Toris så kom Andrei fram … ”Erika, när kommer spisen? Vi vill börja montera köket imorgon”. Kei sa att hon såg paniken i mina ögon när han sa det. Jag bara känner att jag faktiskt inte orkar med några fler beslut. Men det är ju bara att köra på.
Jag har börjat peppa mig själv varje kväll innan jag ska sova. Då säger jag ”Du är fin Erika, det kommer bli bra det här, för du är fin, och du kan fatta bra beslut” å så försöker jag övertala mig själv genom att lägga till ”Du kan det. Jätte bra beslut kan du fatta Erika.” Jag tror att taktiken kommer att funka. Jag måste tro det.
Här är några bilder från renoveringen. Hall, Kök och Badrum:
måndag, september 25, 2006
How royal
Ja ha ja ... sitter nu på jobbet och har precis börjat på ny redaktion - jag går alltså in i nästa fas av min praktik - och här sitter jag och surfar på ... inredning ... så klart! Å jag tror att jag har hittat mitt blivande handfat.
Det går så fort nu. Våra hantisar är så sjukt snabba att vi inte hinner med att fatta några genomtänkta beslut. I lördags var vi och införskaffade 900 kilo kök som vi bar upp till Torsis. Å där var det full aktivitet trots att det var lördag. Dom jobbar sex dagar i veckan, men tar ledigt på söndagar. Det känns fint. Men lite galet att dom jobbar så mycket. Det blir hur som helst väldigt fint. Hela köket är urblåst, hallen likaså. Badrummet har fått ny vägg och golven är framtagna i alla rummen.
I lördags var vi också och valde kakel och golv. I badrummet kommer vi att ha svart granitgolv 5*5 cm och vita matta kakelplattor som är 30*15 cm. Vi ska också ha ett badkar på tassar som heter Victoria - how royal - vi ska ha ett som är vitt inuti och svart utanpå och så vita tassar. Och blandare åker vi och tittar på i eftermiddag på Bauhaus. Eller K-Rauta.Nu ska jag gå och vara med på sändningen. Spännande!
Det här livet är så sjukt. Jag äter, sover, jobbar och cyklar inredning och byggmaterial. Tack och lov så byter jag ju redaktion lite då och då så att dom jag jobbar med inte hinner bli kräxless på mig.
Under sändningen idag ringde hantverkaren Andrei och undrade hur många spottar vi skulle ha i taket i badrummet. Jag tror att det är åtta. Jag sa att han skulle fråga Uffe. Efter ett tag ringde Uffe och lät helt matt ... tydligen hade dom råkat röja bort vår badrumsskiss. Panik! Vi som bara hade en. Å jag vet att det är helt galet att vi bara har en skiss till en sån stor grej som ens kök som man ska ha i 10 år, men vi gjorde den i gränslandet mellan sömn och vakenhet i typ onsdagsnatt. Å så tänkte vi inte på att göra två eller att ta en kopia. Man tänker inte klart när man har ritat kök till tre på natten. Nu känns det som att en del av vårt liv är borttappat.
Men det är bara att bita ihop för nu bär det av mot Bauhaus och IKEA. JA VAD KUL.
tisdag, september 12, 2006
Äntligen mentor
Tisdag 12 sptember
Inredningsdrömmarna börjar nu spilla över och in på min arbetstid också. Jag snor tidningar från lunchrummet och river ut bilder på vackra och praktiska förvaringar, jag tvingar kollegor att logga in på Hemnet för att titta på Mitis som nu är till försäljning (ja … ångest, SÅ nu tänker jag inte nåt mer på det) och som kronan på verket har jag har fått min första adept. Klara frågade om inte jag kunde bli hennes mentor i … Heminredning. Jag tror inte att hon har fattat vilken ask hon öppnat. Nu kommer jag alltså att bli olidlig även på jobbet. Fast faktiskt främst för mig själv.
Jag hittade för övrigt en helt fantastiskt passande bild i en gammal ”Sköna hem” igår. Jag vet nu
ganska precis hur vår hall kommer att se ut!
Golvet kommer att målas skinande vitt, och lackas för skön finish. Väggarna ska också vara vita, och i den del i hallen där det liksom går in lite kommer jag vilja att vi tapetserar med en jättevacker orkidétapet. På den kommer jag sen se till att vi får fina vita hyllor uppsatta. Där ska vi ha böcker och fina snygga grejer.
Taket blir nog nedsänkt (eftersom det går ventilation under taket precis) men i det nedsänkta kan vi ju ha infällda spotlights.
Det kommer bli skitfint tror jag.
(Tapeten heter "nr 9127" Namn: 66/4027 Tillverkare: Cole & Son (UK) Tryckår: Nyproduktion Storlek: 10.05 x 0.52 m Rapport: 72 cm Beställningsvara The Orchid av Michael Clarke (1966). Ungefär tio dagars extra leveranstid. Pris: 680 SEK /rulle
tapetorama.se)
Inredningsdrömmarna börjar nu spilla över och in på min arbetstid också. Jag snor tidningar från lunchrummet och river ut bilder på vackra och praktiska förvaringar, jag tvingar kollegor att logga in på Hemnet för att titta på Mitis som nu är till försäljning (ja … ångest, SÅ nu tänker jag inte nåt mer på det) och som kronan på verket har jag har fått min första adept. Klara frågade om inte jag kunde bli hennes mentor i … Heminredning. Jag tror inte att hon har fattat vilken ask hon öppnat. Nu kommer jag alltså att bli olidlig även på jobbet. Fast faktiskt främst för mig själv.
Jag hittade för övrigt en helt fantastiskt passande bild i en gammal ”Sköna hem” igår. Jag vet nu
ganska precis hur vår hall kommer att se ut!Golvet kommer att målas skinande vitt, och lackas för skön finish. Väggarna ska också vara vita, och i den del i hallen där det liksom går in lite kommer jag vilja att vi tapetserar med en jättevacker orkidétapet. På den kommer jag sen se till att vi får fina vita hyllor uppsatta. Där ska vi ha böcker och fina snygga grejer.
Taket blir nog nedsänkt (eftersom det går ventilation under taket precis) men i det nedsänkta kan vi ju ha infällda spotlights.
Det kommer bli skitfint tror jag.
(Tapeten heter "nr 9127" Namn: 66/4027 Tillverkare: Cole & Son (UK) Tryckår: Nyproduktion Storlek: 10.05 x 0.52 m Rapport: 72 cm Beställningsvara The Orchid av Michael Clarke (1966). Ungefär tio dagars extra leveranstid. Pris: 680 SEK /rulle
tapetorama.se)
söndag, september 10, 2006
Sköna Söndag
Söndag 10 september
Men det här går ju inte kände jag plötsligt. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skåda mig själv djupt i naveln och i alla fall låtsas att det är någon som läser mina väl valda ord. Så nu drar jag igång igen. Nu ska här bloggas. Jag ska bli en blogger for life.
Jaha … så var man igång igen … nu ska jag skriva spännande grejer … för här händer det saker … ja … ha … Vafan. Prestationsångest.
Äh, så här var det. Jag läste en klassis blogg idag å så kände jag att det var fint på nåt sätt att ha en webb-dagbok. Jag tror att det kan vara nödvändigt att ha det till och med. I alla fall för mig. Annars kommer jag inte komma ihåg någonting av mitt 31:a år. Jag börjar bli 30+ disträ. Eller vaddå ”börjar bli”. Jag har blivit 30+disträ. Hjärnan får inte plats med allt som den gjorde förr. Så den har börjat selektera.
Just nu delas min hjärna upp i två delar. Kanske tre. Men mest troligt två. Jag skulle faktiskt kunna vara riktigt ärlig och säga att det egentligen är en och en halv sak min hjärna håller på med. Uppmärksamheten splittas mellan 1. min praktik på P3 (en knapp fjärdedel av hjärnan tänker på den) och 2. att vi snart ska flytta (drygt tre fjärdedelar av hjärnan). Ska jag vara ärlig så tänker bara jag på inredning … eftersom vi ska renovera hela HELA lägenheten plus att vi har stajlat vår nuvarande Mitislya för att den ska vara så fin så fin när det är visning. När jag tänker på det nu så känner jag hur flytten tar över min hjärna. Det har blivit helt galet. Jag har blivit fixerad vid planlösningar, golvmaterial, hantverkare och tapet v/s målade väggar. Och pengar så klart. Jag oroar mig för att vi inte ska få tillräckligt för Mitis. Vad gör vi då? Det låg jag och tänkte på till klockan tre i natt. Det är inte bra. Jag har för första gången i mitt vuxna liv fått påsar under ögonen. Å när jag träffade Åsa Briell för första gången på tusen år i fredags så kunde jag bara obsessa över nya lägenheten. Hon försökte berätta saker om sitt liv och jag ba: ”jaha, kul … men sen tänkte vi på att vi kanske kan ha skiffer i hallen.” Igår upptäckte jag att jag hade ritat upp planlösningen (för att visa henne) på några viktiga jobbpapper. Jag är fan sjuk. I huvudet. Det här håller på att gå överstyr.
Så nu ska jag skriva om något annat … jag ska inte sätta mig på sängen och läsa dom där härliga inredningstidningarna som är alldeles tjocka och glansiga … som jag kan riva ut härlig inspiration ifrån och sätta in i min härliga inspirationspärm … det ska jag inte göra …
Det är soligt och fint ute … hoppas att det är så även nästa söndag. Då har vi visning av lägenheten. Doh. Hjärnan! Jag ger upp.
Men det här går ju inte kände jag plötsligt. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skåda mig själv djupt i naveln och i alla fall låtsas att det är någon som läser mina väl valda ord. Så nu drar jag igång igen. Nu ska här bloggas. Jag ska bli en blogger for life.
Jaha … så var man igång igen … nu ska jag skriva spännande grejer … för här händer det saker … ja … ha … Vafan. Prestationsångest.
Äh, så här var det. Jag läste en klassis blogg idag å så kände jag att det var fint på nåt sätt att ha en webb-dagbok. Jag tror att det kan vara nödvändigt att ha det till och med. I alla fall för mig. Annars kommer jag inte komma ihåg någonting av mitt 31:a år. Jag börjar bli 30+ disträ. Eller vaddå ”börjar bli”. Jag har blivit 30+disträ. Hjärnan får inte plats med allt som den gjorde förr. Så den har börjat selektera.
Just nu delas min hjärna upp i två delar. Kanske tre. Men mest troligt två. Jag skulle faktiskt kunna vara riktigt ärlig och säga att det egentligen är en och en halv sak min hjärna håller på med. Uppmärksamheten splittas mellan 1. min praktik på P3 (en knapp fjärdedel av hjärnan tänker på den) och 2. att vi snart ska flytta (drygt tre fjärdedelar av hjärnan). Ska jag vara ärlig så tänker bara jag på inredning … eftersom vi ska renovera hela HELA lägenheten plus att vi har stajlat vår nuvarande Mitislya för att den ska vara så fin så fin när det är visning. När jag tänker på det nu så känner jag hur flytten tar över min hjärna. Det har blivit helt galet. Jag har blivit fixerad vid planlösningar, golvmaterial, hantverkare och tapet v/s målade väggar. Och pengar så klart. Jag oroar mig för att vi inte ska få tillräckligt för Mitis. Vad gör vi då? Det låg jag och tänkte på till klockan tre i natt. Det är inte bra. Jag har för första gången i mitt vuxna liv fått påsar under ögonen. Å när jag träffade Åsa Briell för första gången på tusen år i fredags så kunde jag bara obsessa över nya lägenheten. Hon försökte berätta saker om sitt liv och jag ba: ”jaha, kul … men sen tänkte vi på att vi kanske kan ha skiffer i hallen.” Igår upptäckte jag att jag hade ritat upp planlösningen (för att visa henne) på några viktiga jobbpapper. Jag är fan sjuk. I huvudet. Det här håller på att gå överstyr.
Så nu ska jag skriva om något annat … jag ska inte sätta mig på sängen och läsa dom där härliga inredningstidningarna som är alldeles tjocka och glansiga … som jag kan riva ut härlig inspiration ifrån och sätta in i min härliga inspirationspärm … det ska jag inte göra …
Det är soligt och fint ute … hoppas att det är så även nästa söndag. Då har vi visning av lägenheten. Doh. Hjärnan! Jag ger upp.
tisdag, juni 20, 2006
Bakelser Resfeber och Fotboll
Tisdag 20 juni 
Prinsesstårta. Så började den här dagen. Åsa kom förbi med det Svenskaste Thelins Konditori hade. Jag tror att jag aldrig fått en bakelse tidigare så jag blev rörd. Åsa berättade att hon brukade lura åt sig marsipanen av sin tvillingbror Mats när dom var små. Hon fick hälften av min marsipan och såg mycket nöjd ut.
Dagen har gått väldigt fort. Men nu är guldskorna, finklänningen, tiaran och badkläderna packade. Gyllenhammars havregryn ligger också tryggt i Uffes knallgula resväska. Resehandböckerna är lästa, radioutrustningen testad och kameran är laddad. Nu är vi redo för USA. Under månaden som vi är borta kommer jag inte blogga här. Jag lägger all energi på resedagboken istället. Erikafiore goes west:
http://www.resedagboken.se/Default.aspx?ocumentId=3&userId=106883§ion=undefined
Efter halvlekspausen gjorde Sverige mål innan jag hunnit tillbaka till TV:n. Folk gick bananas på restaurang Ettutre och Annika och Uffe skrek.
- Helvete vad dom äger den här början, sa Annika.
Hon var ambvivalent till att jag kommit tillbaka till soffan. Uffe var stum av spänning.
- Sverige spelar bättre i andra halvlek, sa Ulf. I första var dom så fixerade vid positionsspelet. I andra spelade de lite rörligare.
- Men vi har svaga ytterbackar, la han till. Och Ljungberg och Kjellström hittar inte varandra.
Hur ska Uffe klara sig utan att få komma med alla dessa analyser alltså. Det kommer bli tungt för honom i USA. Men jag ska göra mitt bästa för att stötta honom.
Nu är vi inne i 70:de minuten av matchen. Annika är pepp, Uffe kramar armarna. Glenn Strömberg känner sitt ansvar och säger att han inte kommer att säga "Ja!" nästa gång Sverige nästan gör mål. "Jag har gjort det tre gånger nu utan att det blivit mål. Håller jag tyst nästa gång går den in". Det är den där härliga Svenska mentaliteten om att "det är just jag som styr matchen". Jag kanske ska gå ut ut TV-rummet ... jag måste ju testa om det är jag som styr.
... det var det inte även om det kändes lite jobbigt att England gjorde sitt andra mål precis efter att jag satt mig igen. Men å andra fick jag också se Sveriges 2-2 mål. Oj, vad vi skrek.
- 89:e minuten, det är vår minut, ropade Annika, det är då målen kommer!
Ja sannerligen Annika. Sannerligen.
Prinsesstårta. Så började den här dagen. Åsa kom förbi med det Svenskaste Thelins Konditori hade. Jag tror att jag aldrig fått en bakelse tidigare så jag blev rörd. Åsa berättade att hon brukade lura åt sig marsipanen av sin tvillingbror Mats när dom var små. Hon fick hälften av min marsipan och såg mycket nöjd ut.
Dagen har gått väldigt fort. Men nu är guldskorna, finklänningen, tiaran och badkläderna packade. Gyllenhammars havregryn ligger också tryggt i Uffes knallgula resväska. Resehandböckerna är lästa, radioutrustningen testad och kameran är laddad. Nu är vi redo för USA. Under månaden som vi är borta kommer jag inte blogga här. Jag lägger all energi på resedagboken istället. Erikafiore goes west:http://www.resedagboken.se/Default.aspx?ocumentId=3&userId=106883§ion=undefined
Efter halvlekspausen gjorde Sverige mål innan jag hunnit tillbaka till TV:n. Folk gick bananas på restaurang Ettutre och Annika och Uffe skrek.
- Helvete vad dom äger den här början, sa Annika.
Hon var ambvivalent till att jag kommit tillbaka till soffan. Uffe var stum av spänning.
- Sverige spelar bättre i andra halvlek, sa Ulf. I första var dom så fixerade vid positionsspelet. I andra spelade de lite rörligare.
- Men vi har svaga ytterbackar, la han till. Och Ljungberg och Kjellström hittar inte varandra.
Hur ska Uffe klara sig utan att få komma med alla dessa analyser alltså. Det kommer bli tungt för honom i USA. Men jag ska göra mitt bästa för att stötta honom.
Nu är vi inne i 70:de minuten av matchen. Annika är pepp, Uffe kramar armarna. Glenn Strömberg känner sitt ansvar och säger att han inte kommer att säga "Ja!" nästa gång Sverige nästan gör mål. "Jag har gjort det tre gånger nu utan att det blivit mål. Håller jag tyst nästa gång går den in". Det är den där härliga Svenska mentaliteten om att "det är just jag som styr matchen". Jag kanske ska gå ut ut TV-rummet ... jag måste ju testa om det är jag som styr.
... det var det inte även om det kändes lite jobbigt att England gjorde sitt andra mål precis efter att jag satt mig igen. Men å andra fick jag också se Sveriges 2-2 mål. Oj, vad vi skrek.
- 89:e minuten, det är vår minut, ropade Annika, det är då målen kommer!
Ja sannerligen Annika. Sannerligen.
måndag, juni 19, 2006
Rån Jobb och Resfeber
Måndag 19 juni
Idag när jag var på stan för att greja det sista inför resan så cyklade jag förbi ett rån. Eller
kanske inte exakt när det skedde utan en timme senare. Men en guldaffär på Kungsgatan hade blivit rånad en timme tidigare och poliserna hade satt upp feta avspärrningar. Reporter som jag blivit gick jag fram och kollade vad som hänt. Det är helt sjukt vad fort det går att man kommer in i en ny identitet alltså.
Mina första dagar på Nyhetsmorgon har också gått bra. Det verkar vara ett skönt gäng som jag kommer att få jobba med när jag kommit hem från USA. Dom är glada och verkar lätta att ha att göra med. Jag kände mig som hemma med en gång. Igår fick jag ringa till alla i pudelbandet från schlagern för att berätta att jag bokat taxi till dom till 4:10 i morse. Två ville samåka "det är ju onödigt med två taxibilar när vi bor så nära varandra". Inga divaliteter där inte. Det kändes fint.
Annars börjar resfebern göra sig påminnd. Om två dagar lokal tid ligger kanske jag och Uffe och tar igen oss på våra sängar på andra sidan jordklotet...
Jag har också till sist fått ett svar från Pride nu. Eller svar och svar. Jag och Uffe är i alla fall välkomna på "Pride Press Party" på torsdag. Då är det mingel och ackreditering så jag antar, och hoppas, att allt löser sig då. Forskaren som jag kommit i kontakt med är också jättepeppad på att vi ska träffas så det känns sjukt kul! Vi ska ses på måndag på ett café i Castro och prata. Dagen efter ska jag möta en annan forskare och äta middag. Det ska bli spännande att höra vad dom har för tankar kring fag hags och den heterosexuella kvinnans plats i gaykulturen.
En liten bildupdate också:
I lördags hade vi grillkväll på gården som blev väldigt mysig. Vi har fina vänner min man och jag.
Den andra bilden är från när jag och Uffe och Annika gick hem från den lyckade fotbollskvällen hos Jon (Sverige vann med 1-0). Vi bor i en fin stad min man och jag.
Idag när jag var på stan för att greja det sista inför resan så cyklade jag förbi ett rån. Eller
kanske inte exakt när det skedde utan en timme senare. Men en guldaffär på Kungsgatan hade blivit rånad en timme tidigare och poliserna hade satt upp feta avspärrningar. Reporter som jag blivit gick jag fram och kollade vad som hänt. Det är helt sjukt vad fort det går att man kommer in i en ny identitet alltså.Mina första dagar på Nyhetsmorgon har också gått bra. Det verkar vara ett skönt gäng som jag kommer att få jobba med när jag kommit hem från USA. Dom är glada och verkar lätta att ha att göra med. Jag kände mig som hemma med en gång. Igår fick jag ringa till alla i pudelbandet från schlagern för att berätta att jag bokat taxi till dom till 4:10 i morse. Två ville samåka "det är ju onödigt med två taxibilar när vi bor så nära varandra". Inga divaliteter där inte. Det kändes fint.
Annars börjar resfebern göra sig påminnd. Om två dagar lokal tid ligger kanske jag och Uffe och tar igen oss på våra sängar på andra sidan jordklotet...
Jag har också till sist fått ett svar från Pride nu. Eller svar och svar. Jag och Uffe är i alla fall välkomna på "Pride Press Party" på torsdag. Då är det mingel och ackreditering så jag antar, och hoppas, att allt löser sig då. Forskaren som jag kommit i kontakt med är också jättepeppad på att vi ska träffas så det känns sjukt kul! Vi ska ses på måndag på ett café i Castro och prata. Dagen efter ska jag möta en annan forskare och äta middag. Det ska bli spännande att höra vad dom har för tankar kring fag hags och den heterosexuella kvinnans plats i gaykulturen.
En liten bildupdate också:
I lördags hade vi grillkväll på gården som blev väldigt mysig. Vi har fina vänner min man och jag.
Den andra bilden är från när jag och Uffe och Annika gick hem från den lyckade fotbollskvällen hos Jon (Sverige vann med 1-0). Vi bor i en fin stad min man och jag.
onsdag, juni 14, 2006
Jobb jobb och jobb
Onsdag 14 juni
Den här veckan jobbar jag flitigt på 4:an. Igår var jag ute och intervjuade ordföranden i IOGT-NTO Stockholm och letade vinpimplande eller öldrickande sommarmänniskor i Rålis och på Fridhemsplan. Idag har jag varit på dagis på söder och pratat med en man som forskar om avgaser och miljö - i det här fallet om dess effekter på Stockholmarnas barn. Å imorgon gör jag debut i bild i en stå-uppa från Hornsgatan. Sänds i Nyhetsmorgon, Stockholmsnytt imorognbitti :) Annika har sovit på kvällen för att orka gå upp och kolla på mig.
Dessutom blev jag erbjuden ett sommarvik som researcher på Nyhetsmorgon i sommar. Två veckor i juli är jag inbokad på. Det ska bli jätteroligt!
Å till sist - sista jobbgrejen - så har jag äntligen fått kontakt med några forskare i USA. Måndagen den 26 juni ska jag träffa två queerteoretiker på ett café i Castro för att prata fag-hags. Ardel som jag haft mailkontakt med är, förutom forskare, dessutom medaljör i tyngdlyftning. Hon är rätt bitig.
Den här veckan jobbar jag flitigt på 4:an. Igår var jag ute och intervjuade ordföranden i IOGT-NTO Stockholm och letade vinpimplande eller öldrickande sommarmänniskor i Rålis och på Fridhemsplan. Idag har jag varit på dagis på söder och pratat med en man som forskar om avgaser och miljö - i det här fallet om dess effekter på Stockholmarnas barn. Å imorgon gör jag debut i bild i en stå-uppa från Hornsgatan. Sänds i Nyhetsmorgon, Stockholmsnytt imorognbitti :) Annika har sovit på kvällen för att orka gå upp och kolla på mig.
Dessutom blev jag erbjuden ett sommarvik som researcher på Nyhetsmorgon i sommar. Två veckor i juli är jag inbokad på. Det ska bli jätteroligt!
Å till sist - sista jobbgrejen - så har jag äntligen fått kontakt med några forskare i USA. Måndagen den 26 juni ska jag träffa två queerteoretiker på ett café i Castro för att prata fag-hags. Ardel som jag haft mailkontakt med är, förutom forskare, dessutom medaljör i tyngdlyftning. Hon är rätt bitig.
måndag, juni 12, 2006
Husläkare Mörby och Svettgnäll
Måndag 12 juni 
Besöket hos husläkare Wahlberg blev ... intressant. Jag satt med honom inne på hans rum i 25 minuter. Tre av dem pratade vi om vad jag ville - ha ångesttabletter inför flygresan - och under 22 minuter fick jag tips om saker "man bara måste göra i San Francisco". Han tipsade om allt från havsuttrar och Cable cars ("hur stavar man till fish?" (-ermans warf, dit går den bästa cable caren) till hippiestäder och redwood. Hippiestaden gick jag igång på rätt mycket - så dit ska vi definitivt åka.
Annars har värmen tagit oss till fånga. 32 grader var det idag och
jag upptäckte att min kropp inte är skapt för sånt här väder. Jag höll på att smälta bort. Vi åkte till vår favvobadplats på Färingsö (Mörby heter den) för att sola och bada. Jag låg i skuggan och gnällde medan Uffe badade för första gången i år och det svalkade gott. Själv vågade jag inte - tänk om jag skulle bli förkyld. Det går ju inte nu inför resan å allt. Värmeslaget har också gjort att jag tackat ja till allt jobb jag erbjudits. Det innebär att jag jobbar tis, ons, tors, fre, sön. För mig är det lite galet. Uffe trodde att jag bokat upp mig på så många pass för att slippa tänka på resan. Kanske har han rätt. Kanske är det så att han känner mina konstiga sidor av mig bättre än jag själv. Eller så är det kanske så att det inte är bara min kropp som inte tål värmen, kanske är det även så att min hjärna inte klarar hastiga temperaturökningar.
Åh, jag känner att den här värmen ger mig lite dåligt tålamod. För varje felstavning jag gör blir jag riktigt RIKTIGT förbannad. Och så jag är så irriterad på Pride SF att jag nästan började grina tidigare idag. Jag har försökt få kontakt med dem i fyra veckor - dom har en mailadress där "man är varmt välkommen att komma med frågor". Jo, helst. Idag när jag till sist fick svar så löd det att jag får veta först i nästa vecka OM jag får ackreditering eller inte. Spännande va? Då börjar ju festivalen! Lätt att planera något med en sån ostrukturerad medieavdelning. Jag är inte imponerad. Men mycket irriterad. Jag har också svårt att få kontakt med någon akademiker i LA eller SF som kan låta sig intervjuas om fag hags. Amerikaner, alltså. Hur svårt kan det vara att slänga iväg ett mail? Jag är som sagt inte imponerad.
Sura hälsningar från sura svettiga irriterade Erika
(Men det var skönt att sura av sig)
Besöket hos husläkare Wahlberg blev ... intressant. Jag satt med honom inne på hans rum i 25 minuter. Tre av dem pratade vi om vad jag ville - ha ångesttabletter inför flygresan - och under 22 minuter fick jag tips om saker "man bara måste göra i San Francisco". Han tipsade om allt från havsuttrar och Cable cars ("hur stavar man till fish?" (-ermans warf, dit går den bästa cable caren) till hippiestäder och redwood. Hippiestaden gick jag igång på rätt mycket - så dit ska vi definitivt åka.
Annars har värmen tagit oss till fånga. 32 grader var det idag och
jag upptäckte att min kropp inte är skapt för sånt här väder. Jag höll på att smälta bort. Vi åkte till vår favvobadplats på Färingsö (Mörby heter den) för att sola och bada. Jag låg i skuggan och gnällde medan Uffe badade för första gången i år och det svalkade gott. Själv vågade jag inte - tänk om jag skulle bli förkyld. Det går ju inte nu inför resan å allt. Värmeslaget har också gjort att jag tackat ja till allt jobb jag erbjudits. Det innebär att jag jobbar tis, ons, tors, fre, sön. För mig är det lite galet. Uffe trodde att jag bokat upp mig på så många pass för att slippa tänka på resan. Kanske har han rätt. Kanske är det så att han känner mina konstiga sidor av mig bättre än jag själv. Eller så är det kanske så att det inte är bara min kropp som inte tål värmen, kanske är det även så att min hjärna inte klarar hastiga temperaturökningar.Åh, jag känner att den här värmen ger mig lite dåligt tålamod. För varje felstavning jag gör blir jag riktigt RIKTIGT förbannad. Och så jag är så irriterad på Pride SF att jag nästan började grina tidigare idag. Jag har försökt få kontakt med dem i fyra veckor - dom har en mailadress där "man är varmt välkommen att komma med frågor". Jo, helst. Idag när jag till sist fick svar så löd det att jag får veta först i nästa vecka OM jag får ackreditering eller inte. Spännande va? Då börjar ju festivalen! Lätt att planera något med en sån ostrukturerad medieavdelning. Jag är inte imponerad. Men mycket irriterad. Jag har också svårt att få kontakt med någon akademiker i LA eller SF som kan låta sig intervjuas om fag hags. Amerikaner, alltså. Hur svårt kan det vara att slänga iväg ett mail? Jag är som sagt inte imponerad.
Sura hälsningar från sura svettiga irriterade Erika
(Men det var skönt att sura av sig)
söndag, juni 11, 2006
Turbomonkey Kina slott och Svett
Söndag 11 juni
Dagen efter kvällen före som min mamma brukar säga. Jag är sliten idag. Sliten och svettig. Igår tjatade jag mycket om drag. Att inte sitta i drag och så vidare för då kan man få ryggproblem. De andra tyckte att det lät som om att jag var en pensioner. Eller i alla fall väldigt gammal. Eller i alla fall vuxen. I ALLA FALL. Taxichaffisen vi åkte med bekräftade det vi fick lära oss när vi var små - att om man kör bil med öppet fönster kan man få ansiktsförlamning. Vilket för oss till dagens krämpa då. Jag har så sjukt ont i ryggen idag för att jag satt i drag igår och i torsdags. Verkligen jätte jätte ont.
Ulrika var förbi här idag igen. Hon är med i Turbojugend Umeå och hon har haft med sig
Turbomonkey på solsemester i Dubrovnic. Han är en liten tygapa som åker runt mellan olika jugendgrupper. I natt sov Turbomonkey hemma hos oss i hallen. För att han inte skulle känna sig så ensam så fick han Hard Gay till sällskap. Han är en Hård Bög från Japan som säger "One two three wooo" till exempel. Idag åkte den lilla apan vidare mot nya upplevelser. Den ska via Märsta till Finland. Jag tror att den tyckte att det var skönt att få vila lite hemma hos oss. Lite lugn och ro.
Hela eftermiddagen dåsade jag och Uffe ute vid Kina slott. 28 grader varmt! Galet. Men galet skönt. Jag sov och tittade på larver. Det var många MÅNGA larver där vi var. Temat fullföljdes när jag kom hem och Uffe upptäckte att det krälade runt en larv i emballaget till den chokladkaka som jag satt och smaskade på. Nu har jag larvångest.
Dagen efter kvällen före som min mamma brukar säga. Jag är sliten idag. Sliten och svettig. Igår tjatade jag mycket om drag. Att inte sitta i drag och så vidare för då kan man få ryggproblem. De andra tyckte att det lät som om att jag var en pensioner. Eller i alla fall väldigt gammal. Eller i alla fall vuxen. I ALLA FALL. Taxichaffisen vi åkte med bekräftade det vi fick lära oss när vi var små - att om man kör bil med öppet fönster kan man få ansiktsförlamning. Vilket för oss till dagens krämpa då. Jag har så sjukt ont i ryggen idag för att jag satt i drag igår och i torsdags. Verkligen jätte jätte ont.
Ulrika var förbi här idag igen. Hon är med i Turbojugend Umeå och hon har haft med sig
Turbomonkey på solsemester i Dubrovnic. Han är en liten tygapa som åker runt mellan olika jugendgrupper. I natt sov Turbomonkey hemma hos oss i hallen. För att han inte skulle känna sig så ensam så fick han Hard Gay till sällskap. Han är en Hård Bög från Japan som säger "One two three wooo" till exempel. Idag åkte den lilla apan vidare mot nya upplevelser. Den ska via Märsta till Finland. Jag tror att den tyckte att det var skönt att få vila lite hemma hos oss. Lite lugn och ro.
Hela eftermiddagen dåsade jag och Uffe ute vid Kina slott. 28 grader varmt! Galet. Men galet skönt. Jag sov och tittade på larver. Det var många MÅNGA larver där vi var. Temat fullföljdes när jag kom hem och Uffe upptäckte att det krälade runt en larv i emballaget till den chokladkaka som jag satt och smaskade på. Nu har jag larvångest.
Kendo Grill och Fotbollsflopp
Lördag 10 juniPå Kungsholmen råder värmebölja. Solen gassar, Rålambshovsparken är full med folk. I lärarhögskolans gymnastiksal däremot är det rått och kallt. Fuktigt. Lukten är svår att beskriva, gammal fotsvett är nog det närmsta man kan komma. Tre trappor ner i berggrunden är nervositeten påtaglig. Ett 50-tal blåklädda Darth Vaderliknande figurer slåss med bambusvärd. Det är gradering för FSKA:s kendokas.
Uffe och Chricke grejade det.
S och E var också och kollade. En del av kendon innebär att man skriker samtidigt som man hugger/träffar. Det väckte minnen hos S. Han berättade om ett läger han varit på för många år sedan. Där skulle alla män samlas i ett tält, alla kvinnor i ett annat. Där skulle de elda upp sig över hur mycket de avskydde det andra könet. Sen skulle männen skrika ur sig sitt hat mot kvinnor. S beskrev hur några av männen i tältet förvandlades till grottmän. Sedan fick de ställa upp sig på två led - kvinnor i ett och män i ett - vända mot varandra och så skulle de rikta sitt skrik mot den mittemot. Kvinnan som hade S tre decimeter från sitt ansikte hade blivit jätterädd. S sa att han nog hade en del ouppklarat med vissa kvinnor. Så han hade verkligen skrikit.
Klockan fyra åkte vi till L och T på gardenparty. Årets första grillfest. Dom hade gjort jättefint nere på gården. God mat och många trevliga människor. Tyvärr kunde vi inte stanna eftersom vi råddat en graderings/Sverige-i-fotbolls-VM-tillställning. Men vi hann få med oss ett bra tips inför USA-resan - när vi åker till LV ska vi åka genom Death Valley. Det innebär inte en så jättestor omväg och ska tydligen vara en verklig upplevelse. Så det ska vi ju göra så klart!Henrik och Annikas kompis Ulrika anslöt till TV-kvällen. Sveriges inledning på fotbolls-VM blev ju en flopp. 0-0 mot de seemsta laget i turneringen känns ju lite oroväckande. Nu är det är
upplagt för århundradets antiklimax. Men smörgåstårtan var god. Det var första gången som C ätit det. Jag höll tal till honom och Uffe. C blev så generad att han inte hörde vad jag sa. Men det handlade om att jag var stolt och glad.
Det var precis som på en examensfest. Fint, högtidligt och lite pinsamt.
På Debaser träffade vi Nisse. Åh Nisse.
fredag, juni 09, 2006
Opera Etnolunch och Fotboll
Fredag 9 juni
Operans utförsäljning av kläder var helt fantastisk! Som att gå runt i en utklädningsaffär med kreationer galnare än något jag någonsin varit i närheten av. Och dirt cheap! De två klänningarna jag köpte kostade bara 140 samt 260 kronor och passar perfekt när jag så småningom får gå på Nobelmiddagen eller Oscarsgalan. Nu är jag förberedd på att fantastiska saker ska hända. Uffe drabbades av en shopping spree som endast en shopoholic kan förstå. Han var rödblommig av upphetsning. Det var fint att se honom så lycklig.
Efteråt åkte vi till Etnografiska där vi åt lunch i solen med Caroline och Adam. Med sig hade dom
sina förtjusande hundar. Den lilla heter Riollo (tror jag att namnet stavas). Det är en Italiensk jakthund. Han är så liten så liten och blir tydligen inte så hemskt mycket större. Man undrar ju vad en såndär liten en kan jaga för något. Älg? Björn? Kanin? Han var i alla fall väldigt bra på att gosa och pussas. Det räcker för mig för att jag ska veta att det är en bra hund. Å dom verkade så lyckliga. Som en liten familj. Caroline såg i och för sig helt slut ut efter att vi ätit klart. Jag kände igen blicken från Kei och de andra småbarnsföräldrarna. Lycka och utmattning verkar hänga ihop som sko och snöre.
Det verkar också som att Uffe och dom ska börja jobba tillsammans. Det blir bra. Då får jag se mer av min hårt jobbande make.
Å så började ju fotbolls VM. Det ryktades om storbildsskärmar i Rålis. Så vi, jag och Chricke och syrran, knallade dit. Soligt, varmt, lite fuktigt i luften från den
chockuppvärmda Riddarfjärden. I luften låg en doft av gräs. Överallt i parken var det fullt med folk. Den första riktiga sommardagen lockade många till parken efter jobb och skola. Killar i kostym som lossade på slipsen slickandes på en glass bredvid en liten tjej som kickade boll. Under ett träd satt några depprockare i skuggan och svalkade sig med folköl. Men storbildsfotboll ... ? Vi fick leta ett tag för att hitta dom tre widescreen-TV-apparater som stod uppställda i motljus. Vi såg inte så mycket så vi lämnade min öldrickande bror med entourage och gick hem via Christoffer Place där vi köpte pizza och sjuelva där vi införskaffade några kalla öl å så kollade vi klart på matchen hemma.
När Uffe kom hem från träningen hade vi modevisning. A och C skrattade mycket. Jag kände mig fin. Snudd på vacker.
Jag är redo för röda mattan. Vi är redo. Jag och min sailor.
Operans utförsäljning av kläder var helt fantastisk! Som att gå runt i en utklädningsaffär med kreationer galnare än något jag någonsin varit i närheten av. Och dirt cheap! De två klänningarna jag köpte kostade bara 140 samt 260 kronor och passar perfekt när jag så småningom får gå på Nobelmiddagen eller Oscarsgalan. Nu är jag förberedd på att fantastiska saker ska hända. Uffe drabbades av en shopping spree som endast en shopoholic kan förstå. Han var rödblommig av upphetsning. Det var fint att se honom så lycklig.
Efteråt åkte vi till Etnografiska där vi åt lunch i solen med Caroline och Adam. Med sig hade dom
sina förtjusande hundar. Den lilla heter Riollo (tror jag att namnet stavas). Det är en Italiensk jakthund. Han är så liten så liten och blir tydligen inte så hemskt mycket större. Man undrar ju vad en såndär liten en kan jaga för något. Älg? Björn? Kanin? Han var i alla fall väldigt bra på att gosa och pussas. Det räcker för mig för att jag ska veta att det är en bra hund. Å dom verkade så lyckliga. Som en liten familj. Caroline såg i och för sig helt slut ut efter att vi ätit klart. Jag kände igen blicken från Kei och de andra småbarnsföräldrarna. Lycka och utmattning verkar hänga ihop som sko och snöre.Det verkar också som att Uffe och dom ska börja jobba tillsammans. Det blir bra. Då får jag se mer av min hårt jobbande make.
Å så började ju fotbolls VM. Det ryktades om storbildsskärmar i Rålis. Så vi, jag och Chricke och syrran, knallade dit. Soligt, varmt, lite fuktigt i luften från den
chockuppvärmda Riddarfjärden. I luften låg en doft av gräs. Överallt i parken var det fullt med folk. Den första riktiga sommardagen lockade många till parken efter jobb och skola. Killar i kostym som lossade på slipsen slickandes på en glass bredvid en liten tjej som kickade boll. Under ett träd satt några depprockare i skuggan och svalkade sig med folköl. Men storbildsfotboll ... ? Vi fick leta ett tag för att hitta dom tre widescreen-TV-apparater som stod uppställda i motljus. Vi såg inte så mycket så vi lämnade min öldrickande bror med entourage och gick hem via Christoffer Place där vi köpte pizza och sjuelva där vi införskaffade några kalla öl å så kollade vi klart på matchen hemma.När Uffe kom hem från träningen hade vi modevisning. A och C skrattade mycket. Jag kände mig fin. Snudd på vacker.
Jag är redo för röda mattan. Vi är redo. Jag och min sailor.
torsdag, juni 08, 2006
Garbo Sewgay och Louise
Torsdag 8 juni
Det här blev ju en trevlig dag! Planen var en heldag med syster med shopping på söder där vi skulle hitta dom där sjukt billiga och otroligt passande kläderna som skulle göra mig till KungsholmsCarrie. Sen skulle vi äta en lunch på Hermans med utsikt över hela stan och där skulle vi ha ett sånt där samtal som gjorde att vi tog vår syskonrelation till en helt ny nivå - jag skulle dela med mig av min klokskaper, Annika skulle lägga huvudet lite på sned och säga "du har ju helt rätt syrran, Gud vad du är klok, helt plötsligt förstår jag livet". Jag skulle le och stryka henne ömt över handen. Hon skulle få en tår i ögat och jag med och då skulle vi bestämma oss för en uppfriskade och stärkande promenad i solen. Mitt hår skulle fladdra så där snyggt i vinden som det alltid gjorde i Starletnovellerna. Jag skulle sprudla och säga något roligt som min lillasyster skulle 
skratta åt i flera minuter och så skulle vi helt spontant bara "nej, nu går vi till Hotell Diplomat och tar ett glas champagne". Nu blev det inte riktigt så eftersom vi sov lite väl länge. Men vi gick till Nordiska Museet och tittade på Garbo utställningen, och provade roliga masker i shopen som vi fotade. Å så gick vi till Gallerian där dom hade Segways! Annika blev helt eggad och vi ska försöka åka med på en rundtur så snart som möjligt.
Klockan fyra träffade jag Louise på Göken och intervjuade henne om fag hags. Hon sa många kloka saker som kommer göra sig fint
i min bok. Hon sa att hon trodde att kvinnor gillar män som de slipper känna sig underordnade under. Hon sa också att kvinnor och gay män delar ett förtryck - homofobi och misogyni hänger ihop. Ett samhälle som förtrycker homosexuella innebär också ett samhälle som förtrycker kvinnor. Precis samma sak sa HomO Hans Ytterberg till Kei när hon intervjuade honom för Agenda. Jag tror att Louise har en poäng med att det finns en försystring/förbrödring mellan hags och fags. Hon tror också att det inte kommer att finnas några uttalade fag hags om 15 år. Då kommer det inte vara nödvändigt med den typen av tituleringar längre. Då är könen jämställda och sexualiteten likaså. Jag röstar på Louises parti. Hoppas att hon har rätt.
Efter ett tag kom Torkild och gjorde oss sällskap. Vi åt middag och pratade om San Francisco. Dom gav oss i uppdrag att besöka ett par män som driver en krog i SF till vilka vi ska överlämna en flaska punsch. Det ska bli ett spännande och väldigt roligt uppdrag.
Plötsligt kom jag på Project Runway! Jag sprang hem för att se Chole vinna! Weee! Hon är så begåvad. Santino gjorde en så trååkig kollektion. Det var synd för inför det sista programmet hade jag ändå börjat hoppas lite på honom och hans ganska galna stil.
Auf Wiedersehen, typ.
Det här blev ju en trevlig dag! Planen var en heldag med syster med shopping på söder där vi skulle hitta dom där sjukt billiga och otroligt passande kläderna som skulle göra mig till KungsholmsCarrie. Sen skulle vi äta en lunch på Hermans med utsikt över hela stan och där skulle vi ha ett sånt där samtal som gjorde att vi tog vår syskonrelation till en helt ny nivå - jag skulle dela med mig av min klokskaper, Annika skulle lägga huvudet lite på sned och säga "du har ju helt rätt syrran, Gud vad du är klok, helt plötsligt förstår jag livet". Jag skulle le och stryka henne ömt över handen. Hon skulle få en tår i ögat och jag med och då skulle vi bestämma oss för en uppfriskade och stärkande promenad i solen. Mitt hår skulle fladdra så där snyggt i vinden som det alltid gjorde i Starletnovellerna. Jag skulle sprudla och säga något roligt som min lillasyster skulle 
skratta åt i flera minuter och så skulle vi helt spontant bara "nej, nu går vi till Hotell Diplomat och tar ett glas champagne". Nu blev det inte riktigt så eftersom vi sov lite väl länge. Men vi gick till Nordiska Museet och tittade på Garbo utställningen, och provade roliga masker i shopen som vi fotade. Å så gick vi till Gallerian där dom hade Segways! Annika blev helt eggad och vi ska försöka åka med på en rundtur så snart som möjligt.Klockan fyra träffade jag Louise på Göken och intervjuade henne om fag hags. Hon sa många kloka saker som kommer göra sig fint
i min bok. Hon sa att hon trodde att kvinnor gillar män som de slipper känna sig underordnade under. Hon sa också att kvinnor och gay män delar ett förtryck - homofobi och misogyni hänger ihop. Ett samhälle som förtrycker homosexuella innebär också ett samhälle som förtrycker kvinnor. Precis samma sak sa HomO Hans Ytterberg till Kei när hon intervjuade honom för Agenda. Jag tror att Louise har en poäng med att det finns en försystring/förbrödring mellan hags och fags. Hon tror också att det inte kommer att finnas några uttalade fag hags om 15 år. Då kommer det inte vara nödvändigt med den typen av tituleringar längre. Då är könen jämställda och sexualiteten likaså. Jag röstar på Louises parti. Hoppas att hon har rätt.Efter ett tag kom Torkild och gjorde oss sällskap. Vi åt middag och pratade om San Francisco. Dom gav oss i uppdrag att besöka ett par män som driver en krog i SF till vilka vi ska överlämna en flaska punsch. Det ska bli ett spännande och väldigt roligt uppdrag.
Plötsligt kom jag på Project Runway! Jag sprang hem för att se Chole vinna! Weee! Hon är så begåvad. Santino gjorde en så trååkig kollektion. Det var synd för inför det sista programmet hade jag ändå börjat hoppas lite på honom och hans ganska galna stil.
Auf Wiedersehen, typ.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
