Drömmar om adeln

Sitter på jobbet och lyssnar på Lantz. Det handlar om adeln. Vilka fördelar det finns med att vara adlig å så. Erika von der Fiore skulle jag vilja heta om jag var adlig. Oh! Det får mig att tänka på när jag hade en flirt med en av dom adligaste sprättarna i stan.

När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.

En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).

Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.

Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.

Solidariska kramar kamrater