Jobb jag inte vill ha

Jobb jag inte skulle vilja ha:

1. Lökhackare på lyxkrog. Tänk att grina jämt. JÄMT
2. Spya-torkare på finladsbåten. Av två skäl: förutom det uppenbara att det är äckligt så skulle jag ha "tänk om båten sjunker"-ångest hela tiden.
3. Oljebaserad lackfärgsmålare. H-u-v-d-v-ä-r-k.
4. Gyminstruktör. Det skulle aldrig gå. Jag är för lat.
5. Vad som helst hos Micke Bindefeldt. Han är ju utsedd till sveriges sämsta chef.

Men för att återgå till ett av mina käraste bloggämnen så tror min kollega Patrik att Leijonkungen skulle sjunga Van Halens "Where Have All the Good Times Gone" på Folkpartiets karaokekväll. Läs och begrunda texten.

Whoo-wee!
Uh!
Ooo-ooo
Uh!

All my life I never stop to worry 'bout a thing
Open up and shout it out, never try to sing

Wonderin' if I've done it wrong
Will this depression last for long?
Won't you tell me

Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?

Once we had an easy ride an' always felt the same
Time was on our side, we had everything to gain

Let it be like yesterday
Is that me or Happy Days?

Ma and Pa look back on all the things they used to do
They never had no money and they always told the truth

Daddy didn't need no little toys
Mommy didn't need no little boys
Won't you tell me

Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Ow!

(Guitar Solo)

Yesterday was such an easy game for you to play
Aw, but then let's face it, things are easier today

Guess you need some bringing down
Get your feet back on the ground
Won't you tell me

Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?
Where have all the good times gone?

Alltså den här fp-karaoken börjar ju bli så jäkla bra. När jag har tio förslag blir det omröstning. Sen ska jag göra allt jag bara kan för att få höra Leijonkungen köra den i karaoke.

Äntligen klippdockor!

Det här är ju det roligaste jag varit med om på länge. Klippdockor med enorma garderober på nätet. Å prinsessorna finns med. Å Paris och Dolly Parton.

www.stardoll.com

Jag och Julia satt och lekte med klippdockorna och tävlade om vem som kunde klä olika kändisar bäst med sån inlevelse att jag höll på att missa ett jätteviktigt möte.
Det var sjukt roligt. Det konstigaste hände när vi skulle klä Sarah Jessica Parker. När vi hållit på och rotat i garderoben och klätt och fixat i säkert tio minuter och till sist var nöjda och räknade till tre och vände skärmarna mot varandra så hade vi klätt henne exakt likadant! Samma klänning, bolero ... till och med hårband! Vi har så bra smak vi två.

Nu ska jag åka hem och fortsätta att inreda våningen. Vi kommer att ha franskt Paris-tema typ sekelskifte i vårt sovrum. Och i natt drömde jag att vi hade jättevackra spetsgardiner i vårt sovrum. Vi var så lyckliga i drömmen - jag och Uffe - vi låg på sängen och skrattade och solen sken in genom dom tunna gardinerna. Så spetsgardiner får det bli.

Banantrick och Fag Hag-bok

Alltså, nu har jag gjort banantricket så många gånger idag att jag känner att jag nog inte vill äta några fler bananer någonsin. Eller på några veckor i alla fall.

Banantricket: Om man tar tag i en banan och håller i var sin ända och bara drar rakt ut så får man bananen perfekt delad i ett helt perfekt clean cut. Det är skitläckert. Så jag har gjort det några gånger idag, och så måste jag ju äta upp bananen efter att den blivit ”öppnad”, annars är det ju resursslöseri. Därav banan-överdos.

Det var Chricke som visade tricket för mig för en vecka sen när vi åt middag. Han berättade att det var hans mamma som sett en kvinna göra det på bussen. Sen hade mamma-Kari kört tricket på en hel klase bananer på jobbet. Och nu gör hon banantricket hela tiden. Bäst är det tydligen med lite omogna gröna bananer. Då låter det fopp så där dovt och koolt.

Och så har jag goda nyheter. Jag ska skriva en bok! Idag skrev jag avtal med Normal Förlag om att skriva en fackbok för vuxna om Fag Hags.

Martin tror att Lasse Leijonborg skulle köra ”Island in the Stream” på folkpartiets karaoke-kväll. Hans hesa röst ihop med låten gör det liksom folkligt och ändå fint. Martin tror att han också sjunger den hemma ibland efter att han kört en lördagsblecka. Så kommer han hem på kvällen och sjunger den framför sin flat-screen. Men på Fp-karaoken blir det duett. Martin ser en rundlagd kvinna framför sig. Kanske är det Marit Paulsen. I alla fall så lägger han armen runt axeln på henne. Och så sjunger dom de sista raderna tillsammans i låten.

Islands in the stream / That is what we are / No one in between / How can we be wrong / Sail away with me / To another world / And we rely on each other, ah-ha / From one lover to another, ah-ha

ps. Stringfellows var seriöst the shit. Det var så trevligt där att jag på stående fot bestämt mig för att det ska bli mitt stammishak på riktigt. Så vill ni mig nåt hittar ni mig där i en av deras vackra vinröda plysch-soffor.

Kapningar och Tysonhoran

”Fan, jag ska åka till USA och ligga med Mike Tyson.” Det är Martin som är i farten igen. Han har läst att Tyson ska bli prostituerad på en bordell i Nevada. Å nu vill Martin åka och ligga eftersom det ”finns en laglig möjlighet”. När jag frågade varför han inte hade försökt tidigare, att få ligga med boxaren UTAN att ge betalt utan bara ligga lite liksom så sa Martin att han inte gjort det för att han var för rädd för att få ett nej. Han är en känslig kille som inte gillar att bli avvisad. Och ”om det finns pengar kan han ju inte säga nej.” Så sant.

En så jäkla rolig grej hände igår. Martin Stenmark var gäst hos Morgonpasset och under Ekosändningen halv nio gjorde han soundcheck i Morgonpasset-studion. Det var bara det att ljudet på körkillens mic inte var neddraget så en minut och fyrtio sekunder in i Ekosändningen börjar han sjunga som fan. Högt och lite falskt. Hahaha. Jag dör.

Jag lägger in en ljudlänk så snart jag fattat hur man gör.

Nu ska jag åka hem för att gå till delin på Torsgatan och köpa polska delikatesser så som Brölio Olja och polska gurkor. Sen ska jag och lillasyster gå till Stringfellows och ta en öl. Det ska bli mitt nya stammishak.

Och jag ska bli faster! Min lillebror och hans fru väntar barn. ”Faster Erika, men hur fan låt’ det” sa pappa. Farfar pappa. Oj, vad gamla vi blev.

Nina tror att Leijonkungen skulle sjunga "Vi sitter här i ventan och spelar lite DotA" på folkpartiets karaokekväll. Som en blinkning till hela Leijongate med alla dataintrång och så. Som en markering på att han har gått vidare i livet nu. Och så känns den ju ungdomlig. Den blir också väldigt rolig när man tänker sig Leijonborg lite småtipsy fram på småtimmarna, med slipsen på huvudet, dansandes work-out-dans a' la' Klara. Och så småläspandet "Vi sitter här i ventan ..." dunk dunk dunk ...

Mustad Platta

Nu är vi på plats på Torsgatan! Flytten gick bra. Mycket bra till och med. Tack vare effektiva och starka vänner. Men det är ju lite kaos fortfarande: Golvet i hallen är inte målat. Vi har ingen bokhylla för alla våra böcker, vi har ingen smart förvaring för alla våra skivor och DVD:r. Vi har inget skafferi. Vi har inga hyllplan i våra köksskåp. MEN vi har ett nytt fint runt, vitt köksbord och ett underbart badkar på tassar. Och framförallt har vi en lägenhet som känns som hemma!

Sen har det ju hänt helt galna och hemska saker. Mitis har brunnit upp. Hela vår gamla lägenhet är helt utbränd. Troligtvis är det ett par hantverkare som klantat sig och lämnat trassel på de nyslipade och nyoljade golven.
http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,931721,00.html

http://www.expressen.se/index.jsp?a=753533

Vi åkte förbi där igår och det var spöklikt. Inte alls vår lägenhet längre. Det fanns inga fönster längre för dom har exploderat av trycket, dörren var helt bränd, det luktade väldigt starkt av brand i trapphuset och fasaden är helt svart ovanför hålen där det tidigare funnits fönster. Det gick inte att gå in i lägenheten för den är förseglad av polisen. Men man kan ju tänka sig. Obehagligt.

Jag gör nu min andra dag på nya redaktionen. Det är kul. Jag gör research och bokar gäster. Idag råkade jag lämna ett meddelande på Lars Adaktussons telefonsvarare där jag avslutade det hela med ”Hoppas att du har det bra! Kram”. Oj. Men han ringde upp och var sjukt trevlig.

Annars har jag osat ja till att gå på Den Stora Festen. Men vi får väl se om jag får gå. En tjej som också gör praktik här i huset fast på en annan avdelning får inte gå ”eftersom hon är praktikant”. Det känns ju sjukt snålt. Det som bjuds på är mat (förmodligen buffé) och ”underhållning”.

Min nya kollega Martin blev väldigt uppeldad över hur snåla vissa medieföretag kan vara och sa att han ibland kunde känna sig tvungen att suga gubbkuk på Plattan för att ha råd att åka till Surahammar ”för att göra nåt jävla inslag”. Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Annars är det bra. Det tar ju ett tag att förstå sig på en ny redaktions egna koder och lingo. Till exempel säger alla ”mustad” hela tiden. Mustad kan betyda att ”fan vad jag känner mig trött och sliten”. Tror jag.

Camilla tror att Lars Lejonkungen Leijonborg skulle sjunga ”Sommaren är kort” på folkpartiets karaokekväll. Tänk er honom sjunga den så där lite lätt läspande. Så gulligt.

Kaos, huvudvärk och målarfärg

Det är lite kaotiskt nu. Vi flyttar ju på lördag. Och man kan väl säga att det inte är riktigt klart för flytt för familjen Strand-Berglund: Knappt en flyttlåda är packad. Golven är inte målade på Toris. Vi har inga hyllplan till våra köksskåp eller arbetsrumsskåp. Vi har ingen duschslang. Det ligger ett fint fint byggdamm över hela lägenheten. Och det värsta problemet är att hela vår nya lägenhet luktar träslöjdssal. När jag kommer dit får jag ångestrysningar och tänker på Kurt-Ivan och Ove på Hörnefors Centralskola. Dom luktade alltid lite konstigt och hade trädamm i håret och färg på fingrarna. Och såna är jag och Uffe nu. Vi luktar konstigt och har damm i håret och färg överallt. Igår hittade jag konstiga fläckar på knäna. Det var färg.

Jag är så förbannat jäkla trött på spackel, latex och lackfärg. Jag är så jäkla trött på att ha tappat luktsinnet efter att ha målat med oljebaserad lackfärg. Jag är så trött på att ha lite smygont i huvudet och ryggen efter att ha stått i konstiga ställningar och slipat och målat. Jag är trött.

Idag ska vi till Mio-möbler och kolla på bord och badrumsskåp. Det kan ju vara bra att ha. Å så ska vi till IKEA och köpa hyllplan till skåpen i arbetsrummet. Det kan ju också vara bra att ha. Ångesten ligger just nu fokuserad på att hyllplanen till våra köksskåp är slut på IKEA. Det kan ju bli lite konstigt att ställa in saker i skåpet utan att ha några hyllor. Tänker man på det lite mer så går det ju faktiskt inte.

När jag skulle kolla på IKEA:s hemsida om hyllplanen fanns så hade jag glömt bort hur stora dom var och vad dom heter. Så jag fick ringa till Uffe och fråga. Jag tror att jag har fått milda hjärnskador av all målning. Det är helt varmt i min näsa och det känns som att alla flimmerhåren har frätts bort. Allt luktar lite Vicks – som halstabletten alltså.

Men Toris blir fin. Särskilt nu när vi fått rätt golvfärg. Den vi fick först var fel och inte så snygg. Vi har målat vårt sovrum tre gånger med den färgen som är fel. Vi kommer aldrig kunna få bort den färgen sa hon på färgaffären. Jaha. Men det gör inget har vi sagt till varandra jag och Uffe. Vår säng kommer ju ändå att täcka det mesta av golvet – som inte är jätte JÄTTE fult bara inte så som vi ville ha det – och så kommer vi ju bara ha mysbelysning och brasan tänd i det rummet så vad spelar väl golvfärgen för roll. Det är lite bittert bara. Vi som kämpat så hårt.

Igår kom Sverker, Victor och Maja förbi och hjälpte oss att måla och montera. Utan dom vet jag inte vad jag hade gjort. Det är för mycket att göra bara för två personer bara. Så deras hjälp var och är ovärderlig. Sverker kommer idag också. Och Jenny har sagt att hon kan komma efter jobbet och hjälpa oss att packa flyttlådor. Det känns fint.

Jaa. Stress. Kaos. Men kul, lite kul i alla fall - så ser livet ut för Erikafiore just nu.

Torsgatan mot nya höjder

Det här känns stort.

Igår var sista dagen för Andrei och co i vår lägenhet. Igår blev Tobbe och co klara med kakelugnarna. Igår slipade Luiciano och en annan man alla våra golv. I helgen målade jag, Uffe, Åsa B, Åsa G, Sara, Mattias, Chricke, Jon, Sandra, Sverker, Annika, Maja och Anders alla våra väggar, lister och fönster.

Ja, det är alltså på det sättet att vi börjar bli klara!

Kvar är bara gå över listerna en gång till och städa, städa, städa. Sen är Torsgatan 49 klar för inflytt.

USA-kändisar för Afrika

Officiellt åkte hon till Afrika för att arbeta med ett välgörenhetsprojekt för AIDS-drabbade barn. Men mer troligt är att hon åkte till Afrika för att hitta den nya modeaccessoaren 2006. ”Black babys makes white skin look so bright”. Så kan man tänka sig att Madonna tänker. Kanske.

Å har Madonna en, så vill Britney också ha en. Och vill Britney ha … ja, då dör väl hypen i och för sig. Men det är ju inte utan att man tänker att ett afrikanskt barn är den nya Chihuahuan. Snart skaffar väl Paris sig en.

Å många är besvikna på Madonnas tilltag. Det är jag med. För Madonna har väl hoppat på Afrikagrejen lite sent ändå? Det får man väl ändå säga. Hon har ju annars varit så bra på att sticka upp fingret i luften för att känna vart trenderna gått. Men den här gången ligger hon långt efter dom riktiga markbrytarna Bono och Oprah. Kanske är det därför hon tagit det hela några snäpp längre? Hennes taktik är ju lite mer hands-on, om man säger så. Innan Mads adopterat grabben förnekade hennes presskvinna en adoption och sa att ”man kan snarare säga att hon hjälper en hel nations barn”. Det känns ju liiite läskigt. Jag är orolig att den forne sexgudinnan och justify-my-love-loppan ska go totally Mia Farrow on us och BOKSTAVLIGEN ”rädda en hel nation”. Hon har ju pengarna.

Samtidigt är det ju så att listan på amerikanska kändisar som engagerar sig i Afrika bara ökar: Gwyneth Paltrow, Alicia Keys, Richard Gere och Sara Jessica Parker är bara några av dom som med målade ansikten var frontfigurer i kampanjen ”I am African” i augusti i år. Det ädla syftet var att rädda Afrikas barn såklart.

Andra kändisar som snöat in på Afrika är George Clooney som talade till FN:s säkerhetsråd i september om krisen i Darfur, Meg Ryan som har gjort volontärarbete i Afrika, och The Balck Eyed Peas som MTV gjorde en special om när de hade en gratisspelning i Sydafrika och dansade med små afrikanska barn.

PR-gurusar säger att kändisarna har getts en enorm möjligthet att sätta fokus på olika saker. För där kändisarna är där finns också paparazzis. Och bilder i tidningen är lika med makt. Och det verkar som att det stämmer: Den mesta av mesta när det kommer till att rädda Afrika – Angelina Jolie – hennes val att föda dottern Shilo i Afrika har visat sig bli en ekonomisk boom för Namibia: inte bara det att paret har donerat enorma summor pengar. Turismen har även ökat.

Men det här är inte första gången som amerikanska kändisar lägger ner stor möda och energi på att fokusera sin energi på Afrika. 1985 samlade Michael Jackson och Lionel Richie ihop artisteliten för att spela in ”We are the World” i ett projekt dom kallade USA for Africa. Syftet var att rädda Afrika såklart. Och året innan samlade Bob Geldof ihop Storbritanniens superstjärnor för att samla in pengar till de svältande i Etiopien. De sjöng “Do They Know It's Christmas?”, och inte ett öga var torrt.

Folk som har koll på grejer i USA säger att Madonnas adoption och Gwyneths rop ”Jag är Afrikan” har inneburit dödsstöten för Afrika som kändis-välgörenhets-ställe. Att hjälpa Afrika är numer bara patetiskt.

Önskelista

Ja, det är väl lika bra att påbörja en önskelista.
Det är ju både inflytt och jul snart. Hehe.

* Snygg radio till köket. En liten vit skulle göra sig fint i köket
* Taklampor.
* Lyxiga handtvålar med pump
* Leila Lindholms nya kokbok.
* Lyxiga doftljus. (tex Tocca/Mrs H)
* Rökelse.
* Ram från Lagerhouse (svart ”antik” med mycket snirklar)

Ledsen igen

Jag blir så ledsen. Vår hantis Andrei och hans fru Svetlana och deras son Anton får inte stanna kvar i Sverige. Dom har fått avslag från Migrationsverket och nu måste dom tillbaka till Ukraina trots att han och hans fru har bott i Sverige i fyra år och på den tiden lärt sig svenska och startat en framgångsrik bygg- och renoveringsfirma. Dom har massor av jobb på gång, och massor av jobb som redan är igång. Det är ju helt galet.

Exakt när dom måste åka vet dom inte. ”Ärendet är nu en polissak”, så polisen kommer att kontakta dom om dom inte åker. Det kan vara om en vecka eller om en månad. Och dom har en baby som är tre månader …
Livet är jävligt jävligt orättvist. Och jag är så ledsen att jag gråter framför datorn igen.

Emo chick

Jag är så jäkla emo just nu. Jag vet inte vad det är. Jag känner mig som den där konstnären Bengt Elde (han som har butik på Drottninggatan) som satt i TV4:s morgonsoffa för några veckor sen och bara grinade hela tiden för att han blivit så emo av att äta hormoner. För att förtydliga: han äter hormoner för att bekämpa prostatacancer och det har gjort att han kommit i kontakt med sina känslor. Och för att förtydliga igen: jag äter inte hormoner för att bekämpa cancer. Jag har bara spårat ur.

I alla fall. Jag har väldigt nära till tårarna hela tiden nu. Under det senaste dygnet har jag gråtit tre gånger, och nästan börjat gråta två gånger.

10:15 Sön
Spice Girls Wannabe går igång på MTV. Det var så fint att se dom igen. Och så tänkte jag på hur mycket dom måste ha betytt för alla unga tjejer som växte upp med dom i mitten av 90-talet. Då blev allt så där stort, och livet blev stort, och jag såg hur allt hängde samman, och då svämmade allt liksom bara över och så satt jag där med tårarna trillandes nedför kinderna.

16:10 Sön
Vi var på Toris hela dagen och slipade lister och bredspacklade väggar och jag blev så trött att jag höll på att börja gråta för att jag var så förbannat less på att renovera.

17:35 Sön
Final i Destination: 1 miljon på TV3. Det är det där helt värdelösa såpan som handlar om att några amerikanska par ska ta sig runt hela världen och lösa olika uppdrag för att till sist kunna vinna en miljon dollar. Upplösningen var i San Francisco och då blev jag helt emo över det och började grina igen. Jag längtar till SF så mycket att jag blir helt sjuk. Så att titta på programmet var rent självplågeri. Men jag kunde inte låta bli. Jag kanske är masochist i alla fall. Annika kom in och sa ”Men, har du sålt smöret och tappat pengarna?”. Det kallas rough love. Den kommer från norrland.

08:35 Mån
När jag kom till jobbet idag berättade Karin att hon varit i Budapest och att hon INTE köpte en massa saker när hon var där. Hon har prydnadssaksförbud. Hon berättade att hon INTE köpt en babuschka, en sån där fin trä-tant som det bor mindre och mindre likadana tanter i. Då höll jag på att börja gråta för att babuschkor är så fina och för att det var så synd att Karin inte köpt någon. Det är ungefär i det här läget som jag börjar fatta att jag officiellt har spårat ur.

08:50 Mån
Thorbjörn berättar att han och hans fjälla ska åka till Italien nästa helg och mysa och ha det bra. Jag blev så avundsjuk att jag trillade över kanten, bägaren rann över, och tårarna var ett faktum. Thorbjörn, Klara och Karin verkade bli lite obekväma över mitt öppna känsloliv. Det blev lite tryckt stämning på redaktionen. Spänt liksom. Så jag fick samla mig och gå in till min dator på Front. Sen dess har jag inte grinat.

Så, vad kommer då det här ifrån? Jag tror att det kan bero på:
1. Som i Eldes fall Hormoner. Jag vet, jag greppar efter halmstrån. Men jag har faktiskt en ägglossningshormonöverdos. Tror jag.
2. Eller som i så många andra fall Trötthet. Den här helgen har jag inte sovit så mycket. Jag har slipat färg till förbannelse och sen var jag ute och jobbade hela lördagsnatten. Jag tänkte att jag skulle sova på lördagen på dan eller på söndagen på dan. Men det hann jag aldrig. Jag bara skrapade skrapade färg skrapade färg skrapade färg. Och var speedad och kollade på Weeds.

Jag hoppas mycket på att det här ska gå över. Jag blir ju inte så vacker när jag gråter. Mer uppsvälld och rödögd. Och så gör jag andra människor obekväma.

Jag ska lägga mig i tid ikväll.

Lasse Lasse Liten

Jag har tänkt ganska mycket på Leijonborg på senaste tiden. Eller egentligen är det nog mer en månad kanske. Jag har tänkt på honom sen han berättade i en intervju att han lever ensam i en lägenhet i Stockholm. Några detaljer kring lägenheten eller ensamheten lämnade han inte och det har fått mig att bli lite bekymrad.

Jag fantiserar om att han bor i en sekelskiftestvåa på Kungsholmen – ”det är ju bra, nära allt” säger han till vänner och kollegor. Han har ett litet kök, med plats för bara ett litet bord ”mer behövs ju inte”. Ett sovrum som hans barn får ha dom dagar när Leijonborg har hand om honom. Och så har han ett långsmalt vardagsrum med fönster längst ner på den bortre kortväggen. Till höger står en soffa som han köpt på Room, och framför den ett smalt soffbord. På den vänstra väggen har han en flat-screen-TV (som han köpte efter skilsmässan). Jag fantiserar om hur han kommer hem på kvällen efter en lång dag i Riksdagen, och hur han har köpt med sig lite hämtmat från Thaistället lite längre ner på gatan. Så sätter han sig i soffan och slår på TV:n. Han svär lite över att det inte är så enkelt att äta med pinnar och titta på TV samtidigt. Men han kämpar på liksom. ”Det är inte så jäkla enkelt. Livet alltså”.

Igår intervjuade min kollega Jonas honom. När han kom tillbaka till redaktionen berättade han att Leijonborg har blivit lite plufsig. ”Det verkar som att Leijonborg har tagit dom kilo som Reinis gått ner”, sa han. Då berättade jag om mina fantasier om Leijonborg. Hur jag tror att han känner sig så förtvivlat ensam ibland, och hur han äter Thaimat direkt ur take-away-lådan i soffan. Och att jag tänker att han troligtvis inte hade någon att gråta ut hos när Leijongate pågick. Och hur tom och ensam han känner sig nu när han kommer hem och är helt utarbetad (eftersom att han nu fått sitta på två ministerposter efter att Stegö-Chiló avgått) och inte har någon att prata med innan han somnar. Kanske sjunger han lite för att trösta sig själv?
"Världen är så stor så stor / Lasse Lasse liten / Större än man nånsin tror / Lasse Lasse liten"

Imorse när jag kom till redaktionen så sa Jonas att han hade tänkt hela kvällen på vad jag sagt. Och att han under intervjun tyckt att Leijonborg såg sliten ut, men att han nu fattat att det nog var sorg han såg i forne Leijonkungens ögon.

Stackars, stackars Leijonborg. Han verkar behöva en kram.

Drömmar om adeln

Sitter på jobbet och lyssnar på Lantz. Det handlar om adeln. Vilka fördelar det finns med att vara adlig å så. Erika von der Fiore skulle jag vilja heta om jag var adlig. Oh! Det får mig att tänka på när jag hade en flirt med en av dom adligaste sprättarna i stan.

När jag pluggade på JMK så satt det ofta klungor och klasar av Handels-brats och studerade (dom studerar dom pluggar inte, eller hur) och av någon anledning tyckte dom nog att jag var rätt fin. Dom tyckte säkert att jag var exotisk i mina noppiga cerisa HM-koftor och stora halsdukar. Där satt jag i alla fall rödrosig och läste queer-litteratur och ville förändra världen genom min mediaforskning (HA ha skrattar lite för högt åt mig själv) ... å så kom dom gåendes förbi och längde lååånga blickar.

En gång gick en av af-von:arna rätt in i ett skåp när han spanade in mig. Det kändes fint för egot, så jag började sprida ett rykte om att vi hade en romans. Det här späddes på när mina klassisar berättade att han satt och tittade på mig jättelänge när jag inte såg. Åh! En verklig flirt! (förutom att jag är gift dårå).

Men romansen som gick över alla gränser - storstad möter samhälle, överklass möter arbetarklass, ung kille möter äldre kvinna, singel möter gift - tog slut innan den ens hunnit starta. Det blev terminsavslutning, och det knoppande paret satt aldrig mer tillsammans i det dragiga studierummet på JMK.

Och ja, jag skäms över att jag faktiskt har fantiserat rätt målande och detaljerat om hur det skulle va att vara en adelsfröken. Om hur det skulle blivit om jag och af-von hade blivit ett par och gift oss. Hur jag och af-von skulle sitta i vår vitmålade våning på Strandvägen, under vår svindyra men oh så passande Ralph Lauren-filt, framför en sprakande brasa i vår enorma öppenspis. Visst är det skamligt eftersom jag är gift med Yves, men det är ta mej fan ännu mer skamligt eftersom jag skulle bli en KLASSFÖRÄDARE. Jag skäms. Men om dom röda rosorna kommer av skammen eller av att jag och Yves nu håller på och skapar drömmen om våningen ... det säger jag inte.

Solidariska kramar kamrater

Så nära men ändå så långt borta

Det går så sakteliga framåt på Torsgatan. Eller så jäkla sakta går det väl egentligen inte, men jag är lite otålig. Det känns som att vi hållit på med renoveringen i femtio år … men i själva verket är det väl bara en si-så-där fyra veckor. Men jag vill flytta in. Det kommer bli så mysigt och trevligt och fint. Jag fick visserligen lite ångest när jag kom på att vi ju faktiskt också måste FLYTTA – dvs flytta alla grejer – innan allt är klart. Men det ordnar sig nog.

I helgen var jag och Uffe och Dulle i lägenheten och skrapade färg från fönsternischerna. Alltså Dulle. Vilken klippa! Det är så sjukt tungt att skrapa för man använder ju muskler som man kanske inte riktigt visste om att man hade. Utan henne hade jag nog dött. På två dagar hann vi med nästan två hela fönster. Två.

Å självklart hann vi med två turer till IKEA och ett till Silvan. Tydligen behöver man ha dosor till strömbrytarna. Det är så mycket småsaker som i normala fall bara finns i ett hem, som vi – genom Andrei – fattat att någon jäkel måste åka och köpa. Inköpslistan för helgen såg ut så här:
1 st dörr till 60 cm köksskåp
2 st draglådejox till köksskåp
1 st belysning till köksbänk
24 st handtag till köksskåp
4 meter täcklist
2 förp torrbollar
1 st dosa till väggarmatur hall

Självklart glömde vi att köpa gångjärn till ena dörren, och fronter till två av draglådejoxarna. Därav TVÅ turer till IKEA. Jag börjar hata IKEA, och vägen till IKEA, och vägen från IKEA.
Något jag tidigare hatat men nu bara inte orkar bry mig om är fukten i badrummet. Vi har nu ”tagit kontroll” över fuktsituationen. Vi bygger in skiten. För att bli av med fukten måste vi annars riva hela huset, typ. Det tyckte jag lät lite väl överdrivet så vi gör som alla andra i huset – vi agerar som att det inte är ett problem. Så får vi väl se.

Igår när jag var förbi lägenheten på väg hem från en intervju så hittade jag Igor i vårt sovrum ivrigt skrapande tapet från våra väggar. Han är som den där gotlänningen i Room service som aldrig får gå hem på kvällarna utan som bara jobbar och jobbar och jobbar. Vi hade ett förvirrat samtal när vi utan att kunna ett ord på samma språk ändå försökte prata om renoveringen. Det hade något med dörrar att göra. Tror jag.

Bilder på hallgolv, kök och arbetsrum:

Fönsterspeglar och fukt

I förrgår hade vi Big Time DRAMA på Toris. Hantisarna från alla de tre olika lägenheterna som renoveras på 49:an – på en sammanlagd summa av nio – stod i lägenheten och kom med mer eller mindre kvalificerade gissningar om varifrån FUKTEN i badrummet kom ifrån. Fuktspärren hade släppt och gipset bakom var helt genom-moist. Mysko. Men det var ju dags för att ta aktion och ringa in alla möjliga berörda. Grannar fick komma in från viktiga jobbmöten för att försäkra sig om att det inte var från deras lägenheter som vattnet kom. Fuktmätare kördes in från söder för att hitta felet. I tumultet kom jag och en av hantisarna – Tobbe heter han och är för övrigt den som tätat våra kakelugnar – fram till den bästa teorin. Fukt-situationen i badrummet, beror förmodligen på att våra hantisar varit lite ivriga med att sätta upp gipsskivor på en vägg som troligtvis inte torkat klart (den var spacklad/cement-spacklad) Så just nu håller Andrei och co på och torkar ur badrummet. Och idag får vi veta när väggen är tillräckligt torr för att kakla.

Annars går arbetet framåt. Kakelugnarna är klara. Köket är klart så gott som, och våra fina vitvaror har kommit ... å golvisarna – som ska slipa våra vackra trägolv – ska vi boka idag. I helgen var jag och Uffe och Annika och Åsa G i lägenheten för att slipa tapetlister och förbereda för målning. Det verkar inte bli riktigt lika lätt och enkelt som jag hade hoppats på. Väggarna är ju från i början av seklet och det märks på det sättet att på vissa ställen lossnade hela tapetvåder. Så vi får helt enkelt försöka ta bort ALL tapet och sätta på såndär Microlit-duk som håller puts och väggar på plats. Och som en bonus upptäckte vi att vi har vackra speglar runt alla fönster, men som just nu mest består av bitvis flagnad färg. Och självklart sitter viss färg som sten. Så nu vet vi ju vad vi har att göra i helgen.

På jobbet är det bra. Det känns så naturligt att vara här. Jag njuter av att ha så fina och roliga kollegor. Dom är så bra – alla är helt engagerade i min renovering så jag kan frossa i det även fast jag är här. Luvely.

Å en annan sjukt rolig grej som hänt är att jag ska få träffa en av mina största idoler för en intervju! Jag ska möta Richard Dyer i nästa vecka på Torget för att snacka gaykultur och fag hags. Nu börjar jag verkligen närma mig sanningens bleka timme. Det är dags att posta iväg min synopsis för att göra drömmen verklig. Jag håller alla tummar och ber en bön för att det här ska gå vägen.

Ett litet boktips vill jag också dela med mig av: "Tur eller otur" av Richard Wiseman. Den är helt fantastiskt underhållande och rolig, och full av övningar och uppgifter för att öka turen i människornas liv. Det är en faktabok, som har övertygat mig om att jag är en kvinna som lever ett mycket tursamt liv. Det kanske låter lite flummigt men vafan. Den är grym. Den säger ju att jag har tur!
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9146204806

Tapethimmel och spishelvete

Idag öppnade min kollega Amanda upp heavens gate ... http://www.cole-and-son.com/ OMG vilket ställe! Där kommer jag att hitta dom tapeter vi ska ha i vardagsrummet … och det är ju även dom som har orchidétapeten som jag redan valt till hallen. Men på hemsidan upptäckte jag att det fanns i en massa olika färger. Vi har ju bestämt oss för att bara tapetsera i vardis och lite i hallen å låta dom andra rummen vara bara målade. Vi vill låta kakelugnarna vara det som tar upp uppmärksamheten i dom rummen. Mönstrad tapet mot vår galna bruna master-piece till kakelugn känns ju … overkill. Minst sagt. Tapetfirman finns representerade i Alvik … så dit ska vi ju så klart. http://www.alviksmaleri.se/maleributiken/

Men kanske inte den här helgen. För DEN HÄR HELGEN ska vi till Bauhaus igen för att köpa toalettstol, blandare till handfatet och någon sorts jäkla väggplatta som man måste ha till blandaren till badkaret. Å så ska vi till IKEA för att köpa städskåp, badrums-underskåp och en träskiva till handfatet (som kommer om två veckor … vi har beställt … var slut på Bauhaus.) Och så har det tydligen redan blivit dags att latcha fram en spis och kyl plus frys. Kyl och frys har vi valt, och min underbara mamma ska hjälpa oss att finansiera dom. Det känns fantastiskt för vi hade bestämt oss för att vänta med just kyl/frys eftersom allt det här blir så förbannat dyrt. Å jag hade ångest över att behöva ha vår mat i gamling-drägglet (förlåt att det låter lite taskigt men det är ju sant). Men nu kan jag släppa den ångesten. Tack mamma!

Men spis … det slarvade jag bara förbi när vi körde vit-varu-racet förra helgen. Jag o r k a d e bara inte med det också. Men så … igår när jag och Katarina var förbi på Toris så kom Andrei fram … ”Erika, när kommer spisen? Vi vill börja montera köket imorgon”. Kei sa att hon såg paniken i mina ögon när han sa det. Jag bara känner att jag faktiskt inte orkar med några fler beslut. Men det är ju bara att köra på.

Jag har börjat peppa mig själv varje kväll innan jag ska sova. Då säger jag ”Du är fin Erika, det kommer bli bra det här, för du är fin, och du kan fatta bra beslut” å så försöker jag övertala mig själv genom att lägga till ”Du kan det. Jätte bra beslut kan du fatta Erika.” Jag tror att taktiken kommer att funka. Jag måste tro det.

Här är några bilder från renoveringen. Hall, Kök och Badrum:

How royal

Ja ha ja ... sitter nu på jobbet och har precis börjat på ny redaktion - jag går alltså in i nästa fas av min praktik - och här sitter jag och surfar på ... inredning ... så klart! Å jag tror att jag har hittat mitt blivande handfat.

Det går så fort nu. Våra hantisar är så sjukt snabba att vi inte hinner med att fatta några genomtänkta beslut. I lördags var vi och införskaffade 900 kilo kök som vi bar upp till Torsis. Å där var det full aktivitet trots att det var lördag. Dom jobbar sex dagar i veckan, men tar ledigt på söndagar. Det känns fint. Men lite galet att dom jobbar så mycket. Det blir hur som helst väldigt fint. Hela köket är urblåst, hallen likaså. Badrummet har fått ny vägg och golven är framtagna i alla rummen.

I lördags var vi också och valde kakel och golv. I badrummet kommer vi att ha svart granitgolv 5*5 cm och vita matta kakelplattor som är 30*15 cm. Vi ska också ha ett badkar på tassar som heter Victoria - how royal - vi ska ha ett som är vitt inuti och svart utanpå och så vita tassar. Och blandare åker vi och tittar på i eftermiddag på Bauhaus. Eller K-Rauta.

Nu ska jag gå och vara med på sändningen. Spännande!

Det här livet är så sjukt. Jag äter, sover, jobbar och cyklar inredning och byggmaterial. Tack och lov så byter jag ju redaktion lite då och då så att dom jag jobbar med inte hinner bli kräxless på mig.

Under sändningen idag ringde hantverkaren Andrei och undrade hur många spottar vi skulle ha i taket i badrummet. Jag tror att det är åtta. Jag sa att han skulle fråga Uffe. Efter ett tag ringde Uffe och lät helt matt ... tydligen hade dom råkat röja bort vår badrumsskiss. Panik! Vi som bara hade en. Å jag vet att det är helt galet att vi bara har en skiss till en sån stor grej som ens kök som man ska ha i 10 år, men vi gjorde den i gränslandet mellan sömn och vakenhet i typ onsdagsnatt. Å så tänkte vi inte på att göra två eller att ta en kopia. Man tänker inte klart när man har ritat kök till tre på natten. Nu känns det som att en del av vårt liv är borttappat.

Men det är bara att bita ihop för nu bär det av mot Bauhaus och IKEA. JA VAD KUL.

Äntligen mentor

Tisdag 12 sptember
Inredningsdrömmarna börjar nu spilla över och in på min arbetstid också. Jag snor tidningar från lunchrummet och river ut bilder på vackra och praktiska förvaringar, jag tvingar kollegor att logga in på Hemnet för att titta på Mitis som nu är till försäljning (ja … ångest, SÅ nu tänker jag inte nåt mer på det) och som kronan på verket har jag har fått min första adept. Klara frågade om inte jag kunde bli hennes mentor i … Heminredning. Jag tror inte att hon har fattat vilken ask hon öppnat. Nu kommer jag alltså att bli olidlig även på jobbet. Fast faktiskt främst för mig själv.

Jag hittade för övrigt en helt fantastiskt passande bild i en gammal ”Sköna hem” igår. Jag vet nu ganska precis hur vår hall kommer att se ut!
Golvet kommer att målas skinande vitt, och lackas för skön finish. Väggarna ska också vara vita, och i den del i hallen där det liksom går in lite kommer jag vilja att vi tapetserar med en jättevacker orkidétapet. På den kommer jag sen se till att vi får fina vita hyllor uppsatta. Där ska vi ha böcker och fina snygga grejer.
Taket blir nog nedsänkt (eftersom det går ventilation under taket precis) men i det nedsänkta kan vi ju ha infällda spotlights.
Det kommer bli skitfint tror jag.


(Tapeten heter "nr 9127" Namn: 66/4027 Tillverkare: Cole & Son (UK) Tryckår: Nyproduktion Storlek: 10.05 x 0.52 m Rapport: 72 cm Beställningsvara The Orchid av Michael Clarke (1966). Ungefär tio dagars extra leveranstid. Pris: 680 SEK /rulle
tapetorama.se)

Sköna Söndag

Söndag 10 september
Men det här går ju inte kände jag plötsligt. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skåda mig själv djupt i naveln och i alla fall låtsas att det är någon som läser mina väl valda ord. Så nu drar jag igång igen. Nu ska här bloggas. Jag ska bli en blogger for life.

Jaha … så var man igång igen … nu ska jag skriva spännande grejer … för här händer det saker … ja … ha … Vafan. Prestationsångest.

Äh, så här var det. Jag läste en klassis blogg idag å så kände jag att det var fint på nåt sätt att ha en webb-dagbok. Jag tror att det kan vara nödvändigt att ha det till och med. I alla fall för mig. Annars kommer jag inte komma ihåg någonting av mitt 31:a år. Jag börjar bli 30+ disträ. Eller vaddå ”börjar bli”. Jag har blivit 30+disträ. Hjärnan får inte plats med allt som den gjorde förr. Så den har börjat selektera.

Just nu delas min hjärna upp i två delar. Kanske tre. Men mest troligt två. Jag skulle faktiskt kunna vara riktigt ärlig och säga att det egentligen är en och en halv sak min hjärna håller på med. Uppmärksamheten splittas mellan 1. min praktik på P3 (en knapp fjärdedel av hjärnan tänker på den) och 2. att vi snart ska flytta (drygt tre fjärdedelar av hjärnan). Ska jag vara ärlig så tänker bara jag på inredning … eftersom vi ska renovera hela HELA lägenheten plus att vi har stajlat vår nuvarande Mitislya för att den ska vara så fin så fin när det är visning. När jag tänker på det nu så känner jag hur flytten tar över min hjärna. Det har blivit helt galet. Jag har blivit fixerad vid planlösningar, golvmaterial, hantverkare och tapet v/s målade väggar. Och pengar så klart. Jag oroar mig för att vi inte ska få tillräckligt för Mitis. Vad gör vi då? Det låg jag och tänkte på till klockan tre i natt. Det är inte bra. Jag har för första gången i mitt vuxna liv fått påsar under ögonen. Å när jag träffade Åsa Briell för första gången på tusen år i fredags så kunde jag bara obsessa över nya lägenheten. Hon försökte berätta saker om sitt liv och jag ba: ”jaha, kul … men sen tänkte vi på att vi kanske kan ha skiffer i hallen.” Igår upptäckte jag att jag hade ritat upp planlösningen (för att visa henne) på några viktiga jobbpapper. Jag är fan sjuk. I huvudet. Det här håller på att gå överstyr.

Så nu ska jag skriva om något annat … jag ska inte sätta mig på sängen och läsa dom där härliga inredningstidningarna som är alldeles tjocka och glansiga … som jag kan riva ut härlig inspiration ifrån och sätta in i min härliga inspirationspärm … det ska jag inte göra …

Det är soligt och fint ute … hoppas att det är så även nästa söndag. Då har vi visning av lägenheten. Doh. Hjärnan! Jag ger upp.

Bakelser Resfeber och Fotboll

Tisdag 20 juni
Prinsesstårta. Så började den här dagen. Åsa kom förbi med det Svenskaste Thelins Konditori hade. Jag tror att jag aldrig fått en bakelse tidigare så jag blev rörd. Åsa berättade att hon brukade lura åt sig marsipanen av sin tvillingbror Mats när dom var små. Hon fick hälften av min marsipan och såg mycket nöjd ut.

Dagen har gått väldigt fort. Men nu är guldskorna, finklänningen, tiaran och badkläderna packade. Gyllenhammars havregryn ligger också tryggt i Uffes knallgula resväska. Resehandböckerna är lästa, radioutrustningen testad och kameran är laddad. Nu är vi redo för USA. Under månaden som vi är borta kommer jag inte blogga här. Jag lägger all energi på resedagboken istället. Erikafiore goes west:
http://www.resedagboken.se/Default.aspx?ocumentId=3&userId=106883&section=undefined

Efter halvlekspausen gjorde Sverige mål innan jag hunnit tillbaka till TV:n. Folk gick bananas på restaurang Ettutre och Annika och Uffe skrek.
- Helvete vad dom äger den här början, sa Annika.
Hon var ambvivalent till att jag kommit tillbaka till soffan. Uffe var stum av spänning.
- Sverige spelar bättre i andra halvlek, sa Ulf. I första var dom så fixerade vid positionsspelet. I andra spelade de lite rörligare.
- Men vi har svaga ytterbackar, la han till. Och Ljungberg och Kjellström hittar inte varandra.
Hur ska Uffe klara sig utan att få komma med alla dessa analyser alltså. Det kommer bli tungt för honom i USA. Men jag ska göra mitt bästa för att stötta honom.
Nu är vi inne i 70:de minuten av matchen. Annika är pepp, Uffe kramar armarna. Glenn Strömberg känner sitt ansvar och säger att han inte kommer att säga "Ja!" nästa gång Sverige nästan gör mål. "Jag har gjort det tre gånger nu utan att det blivit mål. Håller jag tyst nästa gång går den in". Det är den där härliga Svenska mentaliteten om att "det är just jag som styr matchen". Jag kanske ska gå ut ut TV-rummet ... jag måste ju testa om det är jag som styr.
... det var det inte även om det kändes lite jobbigt att England gjorde sitt andra mål precis efter att jag satt mig igen. Men å andra fick jag också se Sveriges 2-2 mål. Oj, vad vi skrek.
- 89:e minuten, det är vår minut, ropade Annika, det är då målen kommer!
Ja sannerligen Annika. Sannerligen.